Befriande

Jag har inte använt smink på tre veckor. Synd för Tom, skönt för mig.
-Sara

Sooloilua

Tom har varit sjuk de senaste dagarna, därför lite synkkä meininki här vilket kanske märktes i och med gårdagens väderangst. Idag tyckte jag ändå att jag lite behövde aktivera mig och var så illojal att jag lämnade Tom på hostellet och vila medan jag hyrde en cykel för att utforska Port Macquairie lite. Jag cyklade längsmed kusten, vyerna var vackra som vanligt. Stränder med vit sand och tuffa klippor.


Längsmed en strand hade alla stenar målats. Det var lite kul tyckte jag.









Skylten gav mig hopp om att få se min första koala live. Det hände inte. Jag fick nöja mig med lite pelikaner.

Meanwhile har Tom läst på sin spännande dekkare på hostellet och popsi någon dundermedicin som en tysk tjej på hostellet gav honom. Vi får hoppas att den hjälper så att han också får göra något kul i morgon. Nu ska vi äta pizza, backpackerdiet på sitt allra bästa:)

-Sara

Regn

Den allmänna uppfattningen om att solen skiner i Australien har visat sig vara en myt. Här regnar nu fjärde dagen i rad. Jag vet att jag inte kan förvänta mig sympatier från alla som klarat av hela hösten i Finland, men vi kom ju ändå till andra sidan jordklotet med förhoppningar om sol och värme... Suck.

- en bitter Sara

Port Macquaire - en stad i koma

Igår natt hoppade vi på bussen till Port Macquaire från Byron Bay. Den gick halv ett på natten och tog sex timmar. Det var hemskt. Vi sov ca en timme var, och frös hela vägen. Men nu är vi här!

Hostellet vi bor på är i särklass det bästa hittills! En massa gratis saker, trevlig personal, lugnt och behagligt och så har vi ett eget rum! (efter lite prutande över mailen fick vi det för bara två dollar mer per natt än en dorm) här ska vi vara fem nätter, det ska bli så skönt att få sova ostört o oväckt en hel natt... Det börjar bli några veckor sen senast.

Vi tog en liten titt på staden idag. Det är ett litet ställe på kusten, typ 17 000 inv. och alla tycks sova. Men det passar oss bra, Byron Bay var ett rätt så intensivt ställe, så det här blir fint. Lite människor, men nio stränder. Dessutom har de en klättervägg som vi ska ge oss på imorgon, Craig var en passionerad klättrare och fick oss övertalade att prova på det.

Annars så var Byron Bay -veckan den bästa hittills. Förutom att man aldrig fick sova då gänget rörde sig väldigt mycket in och ut ur rummet under nätterna så hade vi skitkul! Surfingkarriären lade vi på hyllan, men nu är det iaf testat. Engelsmännen vi hängde med saknar jag redan, men en av dem sku försöka lägga om sina resplaner lite så att vi sku träffas på NZ, eventuellt. Reser ni nångång längs med östkusten i Oz så rekommenderas BB starkt!

Klockan är åtta här nu, jag går och lägger mig. Nattinatt

- Tom

Backpacking-vardagen

Vi har nu varit i Byron Bay i en vecka och jag börjar nu äntligen känna lite lugn i själen. Den första tiden under sådana här resor brukar jag vara lite rastlös, det tar en tid att vänja sig vid att laga mat i sällskap av 20 andra hungriga typer, att sova i ett 16-personers rum (okej, det är jag inte riktigt van vid ännu, but getting there...) och att aldrig ha tid bara för sig själv. Hur som helst så har vi nu ägnat tiden åt långa promenader genom regnskogen, joga, surfing, lenkkin, simning och läsning. Båda två slukar böcker som aldrig förr och det är ganska skönt och roligt. Under kvällarna dricker vi öl i sällskap av de engelska surfkillarna, de är otroligt snälla typer och har blivit vår provisoriska familj här på hostellet. Med andra ord är allting ganska lugnt och skönt och det gäller bara att luta sig tillbaka och njuta. Inte orkar man ju bara ta det lugnt hur länge som helst, vi båda trivs nog med arbete så pass mycket, men för tillfället är det bra just så här.

Nedan följer lite bilder härifrån:

Surf-Tom gör ett tappert sista (?) försök att surfa. Vi har konstaterat att det här med surfing inte riktigt är vår grej. Otroligt svårt, tungt och krångligt. Iden av surfande var nog bättre än verkligheten.




Utsikt över Tallow Beach från en regnskogs-rutt som leder upp till fyren vid Australiens mest östliga punkt.




Svettiga och glada efter att ha klättrat upp till fyren, rutten går alltså genom regskogen och består av trappor i varierande längd och höjd i ca en kilometer...

Efter allt hurtbullande bör man ju få någon sorts belöning. Bagerierna och cafeerna i Byron Bay är helt otroliga och snålvattnet bara rinner när man går omkring gatorna. På bilden Tom ocn en massiv äppelpaj som vi suktat efter i flera dagar. Igår köpte vi den äntligen. Med hjälp av Craig och Lee åt vi upp ca en tredjedel. Den blev ett större projekt än vi räknat med...
-Sara

Surfing hurts

Idag var alltså dagen D. Dagen då Craig, Jack, Lee och en fjärde engelsk kille som jag inte minns namnet på skulle lära oss surfa. Det gick sådär.
Killarna har varit i Australien i 2,5 månader och har surfat vareviga dag. Ändå var de inte så bra som man skulle tro, ett litet men ack så tungt bevis på hur o t r o l i g t svårt det är. Jag och Sara gick och hyrde brädor, under Craigs vakande öga så att vi skulle få rätt brädor, och sen gick vi den lilla "ten minute walk" som de sade att det var till en strand lite längre bort, där det skulle vara bra surfväder. Det tog en halvtimme, och det var samma strand som vi gick kursen på igår. Igår var det perfekt nybörjarväder, passliga vågor som kom med en halvminuts mellanrum i jämn fart. Och vi hade de omskriva övningsbrädorna, foam-boards, som var mer än mycket förlåtande. Idag hade vi riktiga brädor. Och som om inte det var utmaning nog var det full storm på. Vågorna var väl tre - fyra gånger så stora som igår, och de kom med tre sekunders mellanrum. Det var inte tal om att surfa, det handlade om att överleva. Vattnet gick till midjan på oss och ändå var vågorna meterhöga! Vi kastades runt som vantar. Vi försökte, som vi lärde oss igår, att ligga på brädan, paddla då en våg kom, och ställa oss upp. Realiteten var att vi försökte att hålla i brädan, ståendes på botten, och inte sköljas upp på land, alternativt spolas ut i havet. Två timmars "surfande" resulterade i att vi båda kom upp stående en gång, och det kändes som att man hade blivit slagen över hela kroppen med ett baseboll trä. Hela tiden kämpade man mot vinden, vågen eller strömmen. På tio minuter hade vi dragits ca 300m i sidled, utan att ens märka det! Idag var det dock dåligt surfväder, det erkände t o m britterna. Så nu sitter vi och slickar våra sår och käkar hamburgare (BBQ night på hostellet, uujee!) och ska ge det ett nytt försök i övermorgon, om vågorna finns kvar då. Jag tror jag drack upp största delen av den. En dags vila behövs, jag är helt mörbultad och sönderbränd.

Ordentligt häftigt var det dock.

-Tom

Riding the small one...

Första surflektionen över. Resultat: båda två steg upp på brädan flera gånger, jee! (Bör dock påpekas att de surfbräden vi använde var så breda och stabila att man kunde stå på dem också utan våg eller rörelse, ganska foolproof alltså!)

Båda två fick i varje fall en bra känsla av det hela så nu har vi raggat upp några brittiska killar på hostellet som ska ta oss och surfa i morgon. Vi hyr brädor från en butik i närheten och sen är det bara att hålla på tills benen inte håller mer. Mina ben är trötta redan efter dagens prövningar så ska bli intressant att se hur man orkar i morgon igen... Hur som helst ska det bli jätte skoj! Ska ta bilder och lägga upp här ifall det inte är allt för katastrofalt.

-Sara