Facebook är ute. Samtal har vi inte råd med. Skype respekterar inte tidsskillnader. Följ med oss på vårt förlängda veckoslut här istället.
söndag 18 november 2012
Ett lite försenat avslut
Vi avslutade ju aldrig vår blogg, det liksom bara blev inte av. Men idag, ungefär 6 månader senare hittade vi plötsligt en lång artikel om Nya Zeeland i HBL som påminde oss om hela äventyret. Fergburger, Hobbiton, Milford Sound, Abel Tasman National Park, alla de här ställena kom med artikeln tillbaka till minnet och det känns så galet att tänka att vi verkligen varit där.
Om det är någon därute (som vi inte känner) som läser bloggen och som undrar vad det blev av oss, kan vi summera de stora händelserna sedan hemkomsten så här:
- Sara blev klar från skolan och fast anställd sjuksköterska
- Vi var i London och hälsade på Emily & Ally som vi träffade i Sydney
- Saras bror gifte sig och är i skrivande stund på bröllopsresa i Thailand. Bastard.
- Toms bror blev klar från Hanken
- Vi flyttade ihop
- Tom gick tillbaka till sitt jobb på Röda Korset
och
- Livet gick tillbaka till vardagen. Väldigt snabbt. Och nu när vintern börjar närma sig kan man konstatera att en ny resa inte skulle kännas helt fel. Trots det så finns det många skojiga händelser att se fram emot i vardagen också. En jul med familjen och nya studier, för att nämna några. Vår gemensamma resa kommer ändå alltid att vara något vi ser tillbaka på med glädje och som gav oss oförglömliga minnen. Minnen som man kan plocka fram en grå höstdag som denna.
fredag 20 april 2012
Milady: 25.01.2012 - 21.04.2012
Prisa gudarna, vi sålde bilen!
Vi hade satt ut annonser på nätet och printat ut papper som vi fört till hostell och satt i bilfönstret, men för det hade vi knappt fått nåt resultat alls. Ett par bjöd $1000 för några dagar sen, men det tog vi inte (vi betalade $1500.) Det såg mörkt ut länge, ingen ringde, en car dealership bjöd $300 (!!) för den och vi har hunnit bli riktigt oroliga ren. Idag tog vi den till en used car fair, och där var det inte en endaste person som var intresserade av vår bil. (i ärlighetens namn var knappt nån intresserad av nån annan bil heller, ca 50 bilar stod uppradade och en blev såld) Men sen smällde det! Just som vi skulle köra hem igen ringde telefonen inte en, inte två, utan tre gånger inom 10min! Vi körde till stan och skulle träffa den första killen, men han dök inte upp. Medan vi satt och väntade gick en annan kille förbi, såg annonsen i fönstret, och köpte den! (just som vi skakat hand ringde killen vi skulle träffa och undrade var vi höll hus. Han hade gett fel adress.) NZ$1250 fick vi för trogna bil, en förlust på $250 (150€) som vi gott kan leva med. Hurra hurra! Nu är vi färdiga att komma hem.
Car fairen var förresten nåt av det mest deppiga vi sett på länge. Alla backpackers flyr landet nu då vintern kommer (vinter i NZ: igår solade vi på en sandstrand) så här säljs bilar i överflöd! Var och varannan bil man ser har en annons i fönstret, och anslagstavlorna på hostellen svämmar över. Vi gjorde ett bra drag då vi köpte en vanlig bil och inte en campervan, folk säljer dem för $2000-3000 mindre än de betalade för mindre än ett halvt år sen! Och de är ändå de lyckligt lottade som ens får dem sålda. Ingen förutom backpackers vill ha campervans, och dem finns det få kvar av. Det var skönt att få bilen såld, men jag tycker så synd om t.ex. killen i rummet bredvid som ser ut att komma att förlora $4000-5000 på sin bil.
Så, tips till de som funderar på att backpacka och köpa en bil (framförallt NZ, men gäller säkert alla länder): köp bilen med tanke på när du far, inte när du kommer. Kommer du att sälja din bil i början av sommaren kan du tjäna en hacka på en campervan eller en farmare, hursomhelst lär du inte ha problem med att få den såld. Men sticker du hem i slutet av sommaren (som vi alltså gör) så ska du räkna med att göra en ordentligt stor förlust på campervans, om du alls blir av med den. En vanlig bil kan du dock få såld till vilken kiwi som helst som går förbi och ser papperslappen i bakfönstret.
- Tom "TJ4" Strömman
Vi hade satt ut annonser på nätet och printat ut papper som vi fört till hostell och satt i bilfönstret, men för det hade vi knappt fått nåt resultat alls. Ett par bjöd $1000 för några dagar sen, men det tog vi inte (vi betalade $1500.) Det såg mörkt ut länge, ingen ringde, en car dealership bjöd $300 (!!) för den och vi har hunnit bli riktigt oroliga ren. Idag tog vi den till en used car fair, och där var det inte en endaste person som var intresserade av vår bil. (i ärlighetens namn var knappt nån intresserad av nån annan bil heller, ca 50 bilar stod uppradade och en blev såld) Men sen smällde det! Just som vi skulle köra hem igen ringde telefonen inte en, inte två, utan tre gånger inom 10min! Vi körde till stan och skulle träffa den första killen, men han dök inte upp. Medan vi satt och väntade gick en annan kille förbi, såg annonsen i fönstret, och köpte den! (just som vi skakat hand ringde killen vi skulle träffa och undrade var vi höll hus. Han hade gett fel adress.) NZ$1250 fick vi för trogna bil, en förlust på $250 (150€) som vi gott kan leva med. Hurra hurra! Nu är vi färdiga att komma hem.
Car fairen var förresten nåt av det mest deppiga vi sett på länge. Alla backpackers flyr landet nu då vintern kommer (vinter i NZ: igår solade vi på en sandstrand) så här säljs bilar i överflöd! Var och varannan bil man ser har en annons i fönstret, och anslagstavlorna på hostellen svämmar över. Vi gjorde ett bra drag då vi köpte en vanlig bil och inte en campervan, folk säljer dem för $2000-3000 mindre än de betalade för mindre än ett halvt år sen! Och de är ändå de lyckligt lottade som ens får dem sålda. Ingen förutom backpackers vill ha campervans, och dem finns det få kvar av. Det var skönt att få bilen såld, men jag tycker så synd om t.ex. killen i rummet bredvid som ser ut att komma att förlora $4000-5000 på sin bil.
Så, tips till de som funderar på att backpacka och köpa en bil (framförallt NZ, men gäller säkert alla länder): köp bilen med tanke på när du far, inte när du kommer. Kommer du att sälja din bil i början av sommaren kan du tjäna en hacka på en campervan eller en farmare, hursomhelst lär du inte ha problem med att få den såld. Men sticker du hem i slutet av sommaren (som vi alltså gör) så ska du räkna med att göra en ordentligt stor förlust på campervans, om du alls blir av med den. En vanlig bil kan du dock få såld till vilken kiwi som helst som går förbi och ser papperslappen i bakfönstret.
- Tom "TJ4" Strömman
söndag 15 april 2012
Snipp snapp snut, roadtripen tog slut
Hej på er, nu är vi tillbaka i Auckland och resandet är bakom oss. Det sista vi tog oss an var alltså Northland, där det inte finns så mycket annat än vackra stränder (och bra surfmöjligheter, om man är lagd åt det hållet) så vi hade tänkt avsluta vår resa på samma sätt som vi började den, med beach loma. Men vädergudarna ville annat och regnmolnen följde oss vart vi än körde, så det blev inget av det. Istället satt vi mest inne på hostellen och läste och hoppades på bättre väder, som aldrig infann sig. Det var lite snopet, för stränder är ju bara trevliga om det är fint väder. Nåväl. Sandsurfing hann vi med iaf!
Här är ett av ögonblicken vi trodde det skulle bli fint väder på fångat på bild. Det ser lovande ut, eller hur?
1 minut senare. Tödöö, rosvosektori.
Ett (sista?) vattenfall hittade vi också. Jag skulle vara lite prutthurtig och simma under och bakom vattenfallet en morgon, men vattnet var iskallt! Så jag hoppade i och simmade för brinnkäralivet hastigt i land igen
Sist men inte minst: Tane Mahuta (maori för Lord of the forest) NZ:s största kauri träd, 14m i omkrets! Den lilla blåa pricken där nere är en gubbe. Som allt annat i NZ som är stort eller vackert eller häftigt är det här trädet heligt för maorina. De har paxat allt det finaste...
Så, det var det. Nu är vi som sagt tillbaka i Auckland, och nästa veckas onsdag flyger vi hem igen. Före det måste vi dock få vår fina bil såld, vilket kan bli problematiskt. Sommaren är slut och alla backpackers i landet flyger hem nu = här finns ett överflöd av bilar till salu! Vi har satt ut några annonser, så nu håller vi tummarna.
Igår då vi började köra mot Auckland meddelade vi det åt Saras jobbkompis från hennes förra australien resa Josh, som bor här. Hygglig som han är så bjöd han in oss till sig! Han bor i ett stort hus med fyra andra, och de har sagt att vi får stanna här så länge vi vill (fast det täcks vi inte) Här mår vi iaf bra, hans kämppisar är roliga typer (om än lite ångestframkallande: de är alla läkare eller advokater och ser ut som elitidrottare. Exempel: jag vaknade kl 10, då kom doktor Rachel emot mig utifrån. Hon hade varit på en 80km cykeltur före jag ens vaknat. Jobbigt.) och huset är stort och fint. Dessutom råkar det finnas på Nya Zeelands dyraste gata, grannhusen är enorma! De har ett ganska coolt kollektiv på gång här, vilket jag inte förstår hur de får att funka så pass bra som det gör. De turas om att storhandla, en gång i veckan. Då köper de all mat för alla fem för hela veckan. Och varje dag äter de middag tillsammans. Josh sa att de lägger ut ca $25/man/vecka på mat! Funkar gör det iaf, och det är skön stämning här. Igår då vi skulle äta började det ploppa in kompisar, och till sist var vi tio pers som åt. Tydligen är det hela tiden människor som kommer och går här i huset, så ingen var överraskad över att det satt två finnar i soffan. Trevliga typer, de här kiwina.
-Tom
Här är ett av ögonblicken vi trodde det skulle bli fint väder på fångat på bild. Det ser lovande ut, eller hur?
1 minut senare. Tödöö, rosvosektori.
Ett (sista?) vattenfall hittade vi också. Jag skulle vara lite prutthurtig och simma under och bakom vattenfallet en morgon, men vattnet var iskallt! Så jag hoppade i och simmade för brinnkäralivet hastigt i land igen
Sist men inte minst: Tane Mahuta (maori för Lord of the forest) NZ:s största kauri träd, 14m i omkrets! Den lilla blåa pricken där nere är en gubbe. Som allt annat i NZ som är stort eller vackert eller häftigt är det här trädet heligt för maorina. De har paxat allt det finaste...
Så, det var det. Nu är vi som sagt tillbaka i Auckland, och nästa veckas onsdag flyger vi hem igen. Före det måste vi dock få vår fina bil såld, vilket kan bli problematiskt. Sommaren är slut och alla backpackers i landet flyger hem nu = här finns ett överflöd av bilar till salu! Vi har satt ut några annonser, så nu håller vi tummarna.
Igår då vi började köra mot Auckland meddelade vi det åt Saras jobbkompis från hennes förra australien resa Josh, som bor här. Hygglig som han är så bjöd han in oss till sig! Han bor i ett stort hus med fyra andra, och de har sagt att vi får stanna här så länge vi vill (fast det täcks vi inte) Här mår vi iaf bra, hans kämppisar är roliga typer (om än lite ångestframkallande: de är alla läkare eller advokater och ser ut som elitidrottare. Exempel: jag vaknade kl 10, då kom doktor Rachel emot mig utifrån. Hon hade varit på en 80km cykeltur före jag ens vaknat. Jobbigt.) och huset är stort och fint. Dessutom råkar det finnas på Nya Zeelands dyraste gata, grannhusen är enorma! De har ett ganska coolt kollektiv på gång här, vilket jag inte förstår hur de får att funka så pass bra som det gör. De turas om att storhandla, en gång i veckan. Då köper de all mat för alla fem för hela veckan. Och varje dag äter de middag tillsammans. Josh sa att de lägger ut ca $25/man/vecka på mat! Funkar gör det iaf, och det är skön stämning här. Igår då vi skulle äta började det ploppa in kompisar, och till sist var vi tio pers som åt. Tydligen är det hela tiden människor som kommer och går här i huset, så ingen var överraskad över att det satt två finnar i soffan. Trevliga typer, de här kiwina.
-Tom
tisdag 10 april 2012
Projekt "Repii Brunaa" fortsätter m.m.
Som sista utflykt innan vi måste tillbaka till Auckland åkte vi till Northland, d.v.s. det mest nordliga området på norra ön. Hit kommer både kiwin och turister för att njuta av stränder, snorkling, surfing och allt annat som hör havet till. Först besöktes Goat Island Marine Reserve som skulle vara ett perfekt ställe att snorkla på. Rykten hade gått om att man även kunde bonga delfiner och späckhuggare här om man hade riktig tur. Det hade vi inte, utan i stället var vågorna så stora att vattnet blivit så grumligt att man inte såg någonting. Som tur såg vi skyltar som varnade om detta INNAN vi hyrt snorkelutrustning, det fanns tyvärr många som kom emot med våtdräkter och snorkeln i högsta hugg och som antagligen blev något besvikna när de väl var i vattnet och inte såg ett dugg. Tom njöt av den otroliga naturen på sitt sätt och matade några ankor.
Goat Island Marine Reserve hade beskrivits som en absolut "must do" i NZ så vi blev ganska så besvikna när det inte blev av. Vi tröstade oss med att ta oss till en närliggande strand och hade en ganska så skön dag.
Nästa dag åkte vi till Whangarei, Northlands största stad. Staden i sig var ganska så tråkig, men hade en ganska fin marina som förde bådas tankar till sommar-Finland. Som tur är det inte långt dit mera...
Vi besökte ett lite kufiskt museum, nämligen det nationella Klockmuseet. Det var en konstigt positiv överraskning. Museet fick sin början av Archibald Claphams personliga klocksamling på 400 exemplar och har med tiden expanderat till 1300 stycken. Där fanns alla sorters klockor och urverk man bara kan tänka sig och var faktiskt ganska intressant, tro't eller ej.
Toms favorit, den i mitten.
Saras favoriter. Det högra ögat visar timmen och det vänstra minuterna. Haha.
Vägen från Whangarei har fört oss förbi ett par tjusiga vattenfall, en känd allmäntoalett och till staden Kerikeri. Här stannar vi en natt och innan vi startar vidare i morgon tänkte vi ta en simtur vid vattenfallet Rainbow Falls ifall vädret är lite finare än under vårt besök där idag.
Whangarei Falls.
Hundertwasser toaletterna. Designade av österrikaren Friedensreich Hundertwasser och enligt Lonely Planet de mest fotograferade toaletterna i NZ. Säkert sant.
Rainbow Falls.
Jag måste medge att man för tillfället inte behöver leta länge för att hitta mer ambitiösa resenärer än oss. Vi har blivit något lata och vill nu helst bara ligga på stränder och sola. Vi har sett så mycket nytt att nyfikenheten helt enkelt börjat minska. Kanske inte något man borde medge, men sant trots det. Då hemkomsten börjar närma sig så känns det dessutom helt enkelt som att man behöver vila upp sig lite efter den här långa semestern. :)
-Sara
Goat Island Marine Reserve hade beskrivits som en absolut "must do" i NZ så vi blev ganska så besvikna när det inte blev av. Vi tröstade oss med att ta oss till en närliggande strand och hade en ganska så skön dag.
Nästa dag åkte vi till Whangarei, Northlands största stad. Staden i sig var ganska så tråkig, men hade en ganska fin marina som förde bådas tankar till sommar-Finland. Som tur är det inte långt dit mera...
Vi besökte ett lite kufiskt museum, nämligen det nationella Klockmuseet. Det var en konstigt positiv överraskning. Museet fick sin början av Archibald Claphams personliga klocksamling på 400 exemplar och har med tiden expanderat till 1300 stycken. Där fanns alla sorters klockor och urverk man bara kan tänka sig och var faktiskt ganska intressant, tro't eller ej.
Toms favorit, den i mitten.
Saras favoriter. Det högra ögat visar timmen och det vänstra minuterna. Haha.
Vägen från Whangarei har fört oss förbi ett par tjusiga vattenfall, en känd allmäntoalett och till staden Kerikeri. Här stannar vi en natt och innan vi startar vidare i morgon tänkte vi ta en simtur vid vattenfallet Rainbow Falls ifall vädret är lite finare än under vårt besök där idag.
Whangarei Falls.
Hundertwasser toaletterna. Designade av österrikaren Friedensreich Hundertwasser och enligt Lonely Planet de mest fotograferade toaletterna i NZ. Säkert sant.
Rainbow Falls.
Jag måste medge att man för tillfället inte behöver leta länge för att hitta mer ambitiösa resenärer än oss. Vi har blivit något lata och vill nu helst bara ligga på stränder och sola. Vi har sett så mycket nytt att nyfikenheten helt enkelt börjat minska. Kanske inte något man borde medge, men sant trots det. Då hemkomsten börjar närma sig så känns det dessutom helt enkelt som att man behöver vila upp sig lite efter den här långa semestern. :)
-Sara
fredag 6 april 2012
Coromandel
De senaste dagarna har vi snurrat runt på Coromandel, en halvö öster om Auckland. Det har varit lite semester från semestern kan man säga, lite liggande på stränder och så där. Vi har med andra ord jobbat hårt på brunan så att det kanske vid hemkomsten skulle synas att vi varit ett halvt år på semester. Om vi lyckas återstår att se... Nedan Coromandel i bilder:
Ett väldigt snabbt besök i Paeroa för att dricka den berömda drycken Lemon&Paeroa. Mumsig var den. Lite som Sprite, men mer fruktig.
Guldgruvan Martha Mine.
Fina vyer.
Hot Water Beach blev ett misslyckat besök. Stranden är alltså känd för varmvattenkällorna som finns utspridda längsmed hela stranden. Vi hade, så som många andra turister, planerat gräva oss en grop på stranden och ligga och dröna i vårt personliga spa hela förmiddagen. Vågorna var tyvärr så stora att det var förbjudet att gräva den dagen. Förbudet till trots fanns det de som försökte med följande resultat:
Fiffigt?
Det finns inte annat än bad hair days i detta land.
Cathedral cove, en grotta vid en fin strand. Plötsligt kändes det som att vara i Thailand. Svårt att tänka sig att det här är samma land som glaciärerna och de snöbeklädda bergen.
Vägen mellan Coromandel Town och Thames var rätt så fin. Träd hängde över vägen och utsikt över det turkosa havet. Det enda som var en liten "moodkiller" var de morbida varningar som ständigt placeras längsmed vägarna, nedan exempel på några av de "snällare" varningarna:
En grej som inte fastnade på bild var de delikata rökta musslorna som vi åt i Coromandel Town. Jag ville inte fota då de "serverades" i en plastpåse, men de var galet goda. Jag åt också Toms portion. Tack Dick för det tipset!
De senaste två nätterna har vi varit i staden Thames. Hostellet är jätte mysigt och ägaren absolut bäst! Han väckte mig i morse med ett "Happy Easter Darling" och ett chokladägg.
Idag har vi firat påsk med solande, lenkkin och till sist gottat oss i en utsökt middag bestående av leg of lamb och blomkålsgratäng. Lite choko till efterrätt förstås. Påsken till ära har Tom blivit en munapää...
Glad påsk!!!
-Sara
Ett väldigt snabbt besök i Paeroa för att dricka den berömda drycken Lemon&Paeroa. Mumsig var den. Lite som Sprite, men mer fruktig.
Guldgruvan Martha Mine.
Fina vyer.
Hot Water Beach blev ett misslyckat besök. Stranden är alltså känd för varmvattenkällorna som finns utspridda längsmed hela stranden. Vi hade, så som många andra turister, planerat gräva oss en grop på stranden och ligga och dröna i vårt personliga spa hela förmiddagen. Vågorna var tyvärr så stora att det var förbjudet att gräva den dagen. Förbudet till trots fanns det de som försökte med följande resultat:
Fiffigt?
Det finns inte annat än bad hair days i detta land.
Cathedral cove, en grotta vid en fin strand. Plötsligt kändes det som att vara i Thailand. Svårt att tänka sig att det här är samma land som glaciärerna och de snöbeklädda bergen.
Vägen mellan Coromandel Town och Thames var rätt så fin. Träd hängde över vägen och utsikt över det turkosa havet. Det enda som var en liten "moodkiller" var de morbida varningar som ständigt placeras längsmed vägarna, nedan exempel på några av de "snällare" varningarna:
En grej som inte fastnade på bild var de delikata rökta musslorna som vi åt i Coromandel Town. Jag ville inte fota då de "serverades" i en plastpåse, men de var galet goda. Jag åt också Toms portion. Tack Dick för det tipset!
De senaste två nätterna har vi varit i staden Thames. Hostellet är jätte mysigt och ägaren absolut bäst! Han väckte mig i morse med ett "Happy Easter Darling" och ett chokladägg.
Idag har vi firat påsk med solande, lenkkin och till sist gottat oss i en utsökt middag bestående av leg of lamb och blomkålsgratäng. Lite choko till efterrätt förstås. Påsken till ära har Tom blivit en munapää...
Glad påsk!!!
-Sara
lördag 31 mars 2012
Hobernas by, en fjärtstad och adrenalinäventyr
Endast några dagar har gått sedan senaste inlägg och redan har vi hunnit besöka Midgård, varit i en stad som luktar fis och klättrat uppe i träd på 15 meters höjd.
Om jag börjar från början...
Då vi for från Taupo tog vi en sväng via Hobbiton, stället där "The Shire" filmades i Lord of the Rings-filmerna samt den kommande The Hobbit. Efter Lord of the Rings revs hela Hobbiton ner, kvar lämnades endast vita ramar som visade var hobernas hus funnits (se bilden på bilen på fotot nedan).
Trots att området säkert var vackert då också (för otroligt vackert var det!) kan jag nog säga att vi hade tur att komma dit först nu. Allt byggdes nämligen upp på nytt inför The Hobbit-filmningarna och den här gången lämnades allt kvar så att alla turister också i framtiden ska få njuta av en äkta LOTR-känsla. Så vi fick alltså se ett fantastiskt ställe som verkligen såg ut som en äkta hob-by, nästan så att man förväntade sig att Merry och Pippin skulle komma springande förbi vilken sekund som helst. Väldigt turistigt, väldigt fejk, men alldeles härligt!
Hobbiton fun facts:
- området är egentligen en fårfarm. Peter Jackson tyckte ändå att det var perfekt för Hobbiton och lyckades övertala ägarna att få använda det som filminspelningsplats. Fåren på farmen fick dock tyvärr inte förverkliga sina drömmar om att bli filmstjärnor för de såg alltför moderna ut. I stället hämtade man dit får-skådespelare som var av en mer Midgård-passande ras.
- den nyzeeländska armen rekryterades för att bygga en ordentlig väg till området. Kanske inte precis vad soldaterna tänkt sig då de gick in i armen. En ordentlig väg var dock väldigt viktig med tanke på att 400 människor som mest befann sig på platsen och skulle transporteras till och från den varje dag.
- trädet som syns på den nästsista bilden är inte äkta. Peter Jackson insåg att alla trogna LOTR fans skulle komma ihåg trädet ovanför Bag End från böckerna och att de inte skulle förlåta honom om det inte var perfekt. Därmed högg man ner ett "perfekt" träd i närheten, sågade upp det i flera bitar, hämtade det till Hobbiton, spikade ihop det igen. Som om inte detta var arbete nog, dog ju trädet i och med detta projekt så alla löven föll av. Därmed importerades konstgjorda löv från Taiwan som sedan fästes på grenarna med ståltråd. DESSUTOM klarade löven inte av en vinter helt så fint som man hade hoppats så de förlorade all färg. Därmed måste man måla om alla löven, ett och ett. Även trädet revs ner efter de första filmningarna, den andra gången byggde man helt enkelt ett träd av glasfiber. Lite lättare kanske...
Sen lite roliga faktan om den kommande filmen The Hobbit: det kommer inte en, utan TVÅ Hobbit filmer. Första i december 2012 och den andra i december 2013. LOTR filmerna hade en budget på 125 miljoner $US per film, The Hobbit filmerna har 250 miljoner vardera. Dessutom har WETA (bolaget som gör alla specialeffekter och bygger upp allt för filmerna) nu också gjort bl.a. Avatar, så de har säkert blivit ännu bättre på sina jobb!
Touren var alltså jätte lyckad och jag måste medge att jag nog blev grymt imponerad av hur noggrann Peter Jackson varit. Guiden berättade att det till och med fanns några "hobbitholes" som inte syns i filmen, eller syntes på touren för den delen, men som Peter Jackson ville att skulle finnas där då de även fanns i böckerna. Galet!
Hur som helst, därifrån åkte vi vidare till Rotorua som var en ganska hemsk stad. Det luktade alldeles vidrigt överallt, lukterna varierade från äggfis till permanentvätska och var så starka att jag fick migrän. Inte så lyckat alltså! Lukterna berodde på de otaliga gejsrarna och varma lerkällorna som bubblade i området. Idag åkte vi bort därifrån och det är jag lycklig över.
Idag stannade vi vid en Adrenalin Forest på vägen till nästa stad, Tauranga. Adrenalin forests finns på flera ställen i landet, vi har redan länge planerat besöka en sådan och nu blev det äntligen av. Det hela bestod av sex stycken hinderbanor som är upphängda i träden, i olika höjder och av olika svårighetsgrader. Vi klarade av fem och ville inte ens försöka oss på den sjätte. Låt mig förklara. Det hela är jätte tryggt, man är hela tiden fastkopplad med klättringsutrustning i en vajer så det finns ingen risk att man faller. Men! Att i 15 meters höjd balansera på en lina då det blåser och man skakar av trötthet börjar det kännas ganska så skrämmande. Jag skrattade inombords då jag läste i beskrivningen av banorna att de är tunga både fysiskt och emotionellt. Emotionellt tunga, hah! Jag skrattade lite mindre då jag stod uppe i trädet och ropade "I can't do this" åt Tom innan jag skulle hänga i en lian för att komma till nästa platform. Toms leende försvann också mot slutet och vi bestämde oss för att inte ens försöka med Adrenalin Max, den svåraste banan.
Nu är vi nere på marken igen, framme i Tauranga som verkar vara en riktigt mysig stad. I morgon ska vi ägna oss åt lite lugnare aktiviteter, kanske cykla en sväng eller så.
-Sara
Om jag börjar från början...
Då vi for från Taupo tog vi en sväng via Hobbiton, stället där "The Shire" filmades i Lord of the Rings-filmerna samt den kommande The Hobbit. Efter Lord of the Rings revs hela Hobbiton ner, kvar lämnades endast vita ramar som visade var hobernas hus funnits (se bilden på bilen på fotot nedan).
Trots att området säkert var vackert då också (för otroligt vackert var det!) kan jag nog säga att vi hade tur att komma dit först nu. Allt byggdes nämligen upp på nytt inför The Hobbit-filmningarna och den här gången lämnades allt kvar så att alla turister också i framtiden ska få njuta av en äkta LOTR-känsla. Så vi fick alltså se ett fantastiskt ställe som verkligen såg ut som en äkta hob-by, nästan så att man förväntade sig att Merry och Pippin skulle komma springande förbi vilken sekund som helst. Väldigt turistigt, väldigt fejk, men alldeles härligt!
Hobbiton fun facts:
- området är egentligen en fårfarm. Peter Jackson tyckte ändå att det var perfekt för Hobbiton och lyckades övertala ägarna att få använda det som filminspelningsplats. Fåren på farmen fick dock tyvärr inte förverkliga sina drömmar om att bli filmstjärnor för de såg alltför moderna ut. I stället hämtade man dit får-skådespelare som var av en mer Midgård-passande ras.
- den nyzeeländska armen rekryterades för att bygga en ordentlig väg till området. Kanske inte precis vad soldaterna tänkt sig då de gick in i armen. En ordentlig väg var dock väldigt viktig med tanke på att 400 människor som mest befann sig på platsen och skulle transporteras till och från den varje dag.
- trädet som syns på den nästsista bilden är inte äkta. Peter Jackson insåg att alla trogna LOTR fans skulle komma ihåg trädet ovanför Bag End från böckerna och att de inte skulle förlåta honom om det inte var perfekt. Därmed högg man ner ett "perfekt" träd i närheten, sågade upp det i flera bitar, hämtade det till Hobbiton, spikade ihop det igen. Som om inte detta var arbete nog, dog ju trädet i och med detta projekt så alla löven föll av. Därmed importerades konstgjorda löv från Taiwan som sedan fästes på grenarna med ståltråd. DESSUTOM klarade löven inte av en vinter helt så fint som man hade hoppats så de förlorade all färg. Därmed måste man måla om alla löven, ett och ett. Även trädet revs ner efter de första filmningarna, den andra gången byggde man helt enkelt ett träd av glasfiber. Lite lättare kanske...
Sen lite roliga faktan om den kommande filmen The Hobbit: det kommer inte en, utan TVÅ Hobbit filmer. Första i december 2012 och den andra i december 2013. LOTR filmerna hade en budget på 125 miljoner $US per film, The Hobbit filmerna har 250 miljoner vardera. Dessutom har WETA (bolaget som gör alla specialeffekter och bygger upp allt för filmerna) nu också gjort bl.a. Avatar, så de har säkert blivit ännu bättre på sina jobb!
Touren var alltså jätte lyckad och jag måste medge att jag nog blev grymt imponerad av hur noggrann Peter Jackson varit. Guiden berättade att det till och med fanns några "hobbitholes" som inte syns i filmen, eller syntes på touren för den delen, men som Peter Jackson ville att skulle finnas där då de även fanns i böckerna. Galet!
Hur som helst, därifrån åkte vi vidare till Rotorua som var en ganska hemsk stad. Det luktade alldeles vidrigt överallt, lukterna varierade från äggfis till permanentvätska och var så starka att jag fick migrän. Inte så lyckat alltså! Lukterna berodde på de otaliga gejsrarna och varma lerkällorna som bubblade i området. Idag åkte vi bort därifrån och det är jag lycklig över.
Idag stannade vi vid en Adrenalin Forest på vägen till nästa stad, Tauranga. Adrenalin forests finns på flera ställen i landet, vi har redan länge planerat besöka en sådan och nu blev det äntligen av. Det hela bestod av sex stycken hinderbanor som är upphängda i träden, i olika höjder och av olika svårighetsgrader. Vi klarade av fem och ville inte ens försöka oss på den sjätte. Låt mig förklara. Det hela är jätte tryggt, man är hela tiden fastkopplad med klättringsutrustning i en vajer så det finns ingen risk att man faller. Men! Att i 15 meters höjd balansera på en lina då det blåser och man skakar av trötthet börjar det kännas ganska så skrämmande. Jag skrattade inombords då jag läste i beskrivningen av banorna att de är tunga både fysiskt och emotionellt. Emotionellt tunga, hah! Jag skrattade lite mindre då jag stod uppe i trädet och ropade "I can't do this" åt Tom innan jag skulle hänga i en lian för att komma till nästa platform. Toms leende försvann också mot slutet och vi bestämde oss för att inte ens försöka med Adrenalin Max, den svåraste banan.
Nu är vi nere på marken igen, framme i Tauranga som verkar vara en riktigt mysig stad. I morgon ska vi ägna oss åt lite lugnare aktiviteter, kanske cykla en sväng eller så.
-Sara
onsdag 28 mars 2012
Sommar, heta källor och falska böcker
Vi är i Taupo, vid Lake Taupo, NZ:s största sjö. Vi börjar se ett tydligt mönster hos städer vid sjöar här i hobbitlandet, den här stan är lika fullpackad med adrenalinäventyr som Wanaka och Queenstown. Bungy och skydive och jetbåtar och hela faderullan finns tillgänglingt för några hundringar än en gång. MEN! Till skillnad från de andra sjöstäderna kan man göra saker hör gratis också!
Efter den otroliga, men väldigt kalla, Tongariro Alpine Crossing körde vi en timme hit och det var som att komma till ett annat land (igen) ! Av med fyra lager billiga second-hand kläder som vi tvingats köpa i brist på solsken, och börja smeta på solkrämen istället! Hoppas vädret hålls så här tills vi kommer hem, kanske det t.o.m. skulle synas på mig att jag inte varit hela vintern i Finland den här gången. För några år sen då vi var till Thailand mitt i vintern i tio dagar kom jag tillbaka till skolan och en kompis frågade om jag inte hade pratat om att fara till södern den här vintern? Och var hade jag förresten hållit hus den senaste tiden, längesen hon sett mig... Vadå, blir man inte brun genom att lägga så mycket 50+ solkräm på sig man ser ut som Mumin? (ironiskt nog lyckas jag bli kräftrosa varje sommar i Finland)
Pointen är att det är varmt och det är skönt. Vi har varit här två dagar och sett på den största attraktionen här, vattenfallet Huka Falls, samt läst en massa och tagit det allmänt lugnt (till skillnad från vår annars så stressiga tillvaro.) Huka Falls var grymt! Det är varken högt eller brett, men en sån sjuttons kraft i det! 15% av landets el produceras där, och varje sekund rinner det 200 000 liter vatten över kanten! Floden var fin den också, turkost och helt klart vatten. Perus Nya Zeeland - väldigt häftigt i mina ögon. Kan vi inte ha lite sånt i Finland också? President Niinistö, Er första motion som republikens president borde ha varit att skaffa lite ordentliga berg och turkosa vattenfall till landet. Jag vill minnas att Ni lovade oss dylika saker i Era vallöften!
Efter den en och en halv timme långa lättsamma promenaden till vattenfallen gjorde vi Taupos andra stora attraktion, ligga i en varm pool. Den här delen av ön är ett geothermal area, vilket resulterar i att det finns naturliga varmvattenpooler! Vattnet i floden är iskallt, men det finns två små pölar med vatten som Moder Jord värmer upp bredvid floden och detta resulterar i underbart härliga gratis pooler! Igår då vi var där var det lite för varmt, ca 50 grader, men ack så skönt! Och då det blev för varmt gick man och ställde sig i den iskalla floden med det heta vattnet flytande ner över en från de varma poolerna och det blev som en riktigt varm dusch. Aaaah... Herr President, skriv upp det på önskelistan.
En lugn och vacker turkosa flod
Smalnar av till en fors
Och blir ett vattenfall. 200 000 liter i sekunden!!
Tillbaka till att vara en flod igen. Inget speciellt med det. Fortsätt läsa.
Naturens jacuzzi. Nonni.
In other news:
- jag åt den godaste pastaportionen i mitt liv igår! Nu måste jag till Italien för att se om de kan mäta sig med NZ.
- jag läste skitbra bok idag, the gospel according to Larry. Det är en bra story som får en att tänka till över våra konsumtionsvanor och i-världens sätt att leva överlag. Den är skriven som att allt hänt på riktigt och var jättespännande... Tills jag läste klart den och halvt lyrisk över denna fantastiska historia gick på nätet för att läsa mer om personen i fråga och det visade sig att allt var fiktion. Döm om min besvikelse. Boken är dock jättebra iaf, läs den. Den tog bara några timmar. (ni kommer inte att tro det här, men jag har blivit en bokmal under den här resan, läser 2-3 böcker i veckan, och njuter av det. Mest deckare, och mest deckare av John Grisham. Rekommenderas!)
- i förrgår gick vi till en pub för att vara med i en pub quizz. Vi satt vid ett stort bord ensamma då en man kom och frågade ifall han och hans kompisar som var på väg fick sätta sig med oss, och ifall vi skulle bilda ett gemensamt lag. Vi sa jo, och sen kom resten av gänget, 5 män. Killarna var bland de trevligaste och definitivt roligaste vi träffat här. De var också stridspiloter på permission! (vilket naturligtvis fick mig nervös och jag drog nån urdålig Top Gun referens) Men det var grymt kul att se dem festa och härja loss och använda den gudabenådade raggningsrepliken "Oh nothing special, I'm a fighting pilot" och vänta på brudens reaktion. Samtidigt är det nog längesen jag varit i ett sällskap där jag känt mig mindre manlig.
- efter att ha ätit pastaportionen, som närmast kan beskrivas som en religiös upplevelse, skulle jag kröna det hela med en bit cheesecake av samma kock. Den var värdelös.
- hostellet vi bor på kan vara det bästa hittills, i alla fall i top 3. Då vi checkade in fick vi varsin hembakt kakbit (vilket räckte för att komma högst upp på min lista) men förutom det och att duscharna funkar lika bra som hemma, har de gratis KAFFE. Det har dom i och för sig på de flesta hostellen i NZ, men här är det bryggt filter kaffe. Sånt som vi har i Finland och i Norden. Det finns inte i den här delen av världen, de har bara flat white (vilket är samma som cappucino) eller long black (vilket är en espresso) på cafeer och restauranger. De flesta vet inte vad en kaffekokare är. Det närmaste vi kommit hittills är pulverkaffe, vilket inte är lika gott. Men här har de det! Namnamnam (min mage är inte van vid så här mycket kaffe kan jag meddela. Men det är värt det)
- imorgon far vi vidare norrut, till Rotorua. Men på vägen far vi via Hobbiton, vilket är mera känt som Fylke på svenska eller Shire på engelska. Det är alltså byn där hobbitarna bor i Sagan om Ringen filmerna, och det enda sceneriet de inte monterade ner efter inspelningarna. De har just spelat in den nya filmen The Hobbit där också. Det lär ska vara fint, blir kul o se.
Nu ska jag dricka mera kaffe. Ifall det intresserar.
P.S: läste just igenom inlägget före jag publicerade det, och här ingår saker som vad jag åt till lunch, en topless bild på mig och en kort mening om vad jag haft på mig för kläder. Håller jag på att bli en sån bloggare? Bäst att låta S skriva nästa inlägg
Efter den otroliga, men väldigt kalla, Tongariro Alpine Crossing körde vi en timme hit och det var som att komma till ett annat land (igen) ! Av med fyra lager billiga second-hand kläder som vi tvingats köpa i brist på solsken, och börja smeta på solkrämen istället! Hoppas vädret hålls så här tills vi kommer hem, kanske det t.o.m. skulle synas på mig att jag inte varit hela vintern i Finland den här gången. För några år sen då vi var till Thailand mitt i vintern i tio dagar kom jag tillbaka till skolan och en kompis frågade om jag inte hade pratat om att fara till södern den här vintern? Och var hade jag förresten hållit hus den senaste tiden, längesen hon sett mig... Vadå, blir man inte brun genom att lägga så mycket 50+ solkräm på sig man ser ut som Mumin? (ironiskt nog lyckas jag bli kräftrosa varje sommar i Finland)
Pointen är att det är varmt och det är skönt. Vi har varit här två dagar och sett på den största attraktionen här, vattenfallet Huka Falls, samt läst en massa och tagit det allmänt lugnt (till skillnad från vår annars så stressiga tillvaro.) Huka Falls var grymt! Det är varken högt eller brett, men en sån sjuttons kraft i det! 15% av landets el produceras där, och varje sekund rinner det 200 000 liter vatten över kanten! Floden var fin den också, turkost och helt klart vatten. Perus Nya Zeeland - väldigt häftigt i mina ögon. Kan vi inte ha lite sånt i Finland också? President Niinistö, Er första motion som republikens president borde ha varit att skaffa lite ordentliga berg och turkosa vattenfall till landet. Jag vill minnas att Ni lovade oss dylika saker i Era vallöften!
Efter den en och en halv timme långa lättsamma promenaden till vattenfallen gjorde vi Taupos andra stora attraktion, ligga i en varm pool. Den här delen av ön är ett geothermal area, vilket resulterar i att det finns naturliga varmvattenpooler! Vattnet i floden är iskallt, men det finns två små pölar med vatten som Moder Jord värmer upp bredvid floden och detta resulterar i underbart härliga gratis pooler! Igår då vi var där var det lite för varmt, ca 50 grader, men ack så skönt! Och då det blev för varmt gick man och ställde sig i den iskalla floden med det heta vattnet flytande ner över en från de varma poolerna och det blev som en riktigt varm dusch. Aaaah... Herr President, skriv upp det på önskelistan.
En lugn och vacker turkosa flod
Smalnar av till en fors
Och blir ett vattenfall. 200 000 liter i sekunden!!
Tillbaka till att vara en flod igen. Inget speciellt med det. Fortsätt läsa.
Naturens jacuzzi. Nonni.
In other news:
- jag åt den godaste pastaportionen i mitt liv igår! Nu måste jag till Italien för att se om de kan mäta sig med NZ.
- jag läste skitbra bok idag, the gospel according to Larry. Det är en bra story som får en att tänka till över våra konsumtionsvanor och i-världens sätt att leva överlag. Den är skriven som att allt hänt på riktigt och var jättespännande... Tills jag läste klart den och halvt lyrisk över denna fantastiska historia gick på nätet för att läsa mer om personen i fråga och det visade sig att allt var fiktion. Döm om min besvikelse. Boken är dock jättebra iaf, läs den. Den tog bara några timmar. (ni kommer inte att tro det här, men jag har blivit en bokmal under den här resan, läser 2-3 böcker i veckan, och njuter av det. Mest deckare, och mest deckare av John Grisham. Rekommenderas!)
- i förrgår gick vi till en pub för att vara med i en pub quizz. Vi satt vid ett stort bord ensamma då en man kom och frågade ifall han och hans kompisar som var på väg fick sätta sig med oss, och ifall vi skulle bilda ett gemensamt lag. Vi sa jo, och sen kom resten av gänget, 5 män. Killarna var bland de trevligaste och definitivt roligaste vi träffat här. De var också stridspiloter på permission! (vilket naturligtvis fick mig nervös och jag drog nån urdålig Top Gun referens) Men det var grymt kul att se dem festa och härja loss och använda den gudabenådade raggningsrepliken "Oh nothing special, I'm a fighting pilot" och vänta på brudens reaktion. Samtidigt är det nog längesen jag varit i ett sällskap där jag känt mig mindre manlig.
- efter att ha ätit pastaportionen, som närmast kan beskrivas som en religiös upplevelse, skulle jag kröna det hela med en bit cheesecake av samma kock. Den var värdelös.
- hostellet vi bor på kan vara det bästa hittills, i alla fall i top 3. Då vi checkade in fick vi varsin hembakt kakbit (vilket räckte för att komma högst upp på min lista) men förutom det och att duscharna funkar lika bra som hemma, har de gratis KAFFE. Det har dom i och för sig på de flesta hostellen i NZ, men här är det bryggt filter kaffe. Sånt som vi har i Finland och i Norden. Det finns inte i den här delen av världen, de har bara flat white (vilket är samma som cappucino) eller long black (vilket är en espresso) på cafeer och restauranger. De flesta vet inte vad en kaffekokare är. Det närmaste vi kommit hittills är pulverkaffe, vilket inte är lika gott. Men här har de det! Namnamnam (min mage är inte van vid så här mycket kaffe kan jag meddela. Men det är värt det)
- imorgon far vi vidare norrut, till Rotorua. Men på vägen far vi via Hobbiton, vilket är mera känt som Fylke på svenska eller Shire på engelska. Det är alltså byn där hobbitarna bor i Sagan om Ringen filmerna, och det enda sceneriet de inte monterade ner efter inspelningarna. De har just spelat in den nya filmen The Hobbit där också. Det lär ska vara fint, blir kul o se.
Nu ska jag dricka mera kaffe. Ifall det intresserar.
P.S: läste just igenom inlägget före jag publicerade det, och här ingår saker som vad jag åt till lunch, en topless bild på mig och en kort mening om vad jag haft på mig för kläder. Håller jag på att bli en sån bloggare? Bäst att låta S skriva nästa inlägg
måndag 26 mars 2012
Mt Doom, check!
Nu måste jag börja med att säga att vi båda haft lite dålig inställning inför att resa runt på nordön. Efter sydön, med alla dess berg, glaciärer, fjordar och stränder, var det helt enkelt svårt att tro att nordön skulle ha något nytt eller spännande att komma med. Men oj så fel vi hade och oj så det gjorde mig glad! Idag gjorde vi en av de absolut häftigaste dagsutflykterna hittills.
Som Tom skrev tidigare har Tongariro Alpine Crossing beskrivits som den bästa dagsvandringen i hela Nya Zeeland, naturligtvis kunde man inte åka förbi utan att testa den. Jag var själv lite nervös då det på flera ställen och av flera människor poängterats att den är totalt utmattande och att man inte ska ge sig ut utan ordentlig vandringsutrustning. Med lenkkiskor och -leggins var jag alltså inte helt säker på att vi hade de bästa förutsättningarna för att klara av den. Hostellägarinnan varnade också om hur vindarna kan vara så hårda att de slänger en omkring, förra veckan hade de tvingats bära ner en tjej som skadats under vandringen. De hade hur som helst lovat någorlunda fint väder så vi bestämde oss för att testa, skulle vinden bli alltför hård skulle vi helt enkelt vända om. På morgonen var temperaturen 5 grader (så ni som tror att vi bara njuter av varm sommar här har helt enkelt fel!) så vi hade packat med oss en hel del extra kläder.
Ganska snabbt klarnade vädret upp och vi fick se Mt Ngauruhoe a.k.a. Mt Doom i hela dess prakt. Berget är egentligen en vulkan på 2290 meter som man hade fått klättra upp på. Den klättringen lämnade vi ändå åt dem med ordentliga vandringskängor och beundrade den nerifrån i stället.
Själva vandringen gick upp till 1900 meters höjd. Även om den startade från 1100 meter så fick rumpmusklerna sig nog igen lite stryk. Den tyngsta biten, även kallad "Devil's staircase" var alltså trappor som man klättrade upp längsmed i vad som kändes som en evighet, i verkligheten kanske en halvtimme. Ju högre upp vi kom, desto mer började det blåsa.
Någorlunda nära toppen blåste det redan så hårt att man nästan tappade balansen. Det blev också betydligt kallare och på växter och stenar kunde man se iskristaller.
Innan den sista klättringen till toppen kom ett märkligt område av plattland (Tom kände sig nästan som hemma där). Det är svårt att förklara, men man blir väldigt överraskad då man klättrar och klättrar och sen plötsligt blir det bara platt mitt emellan alla bergen. Detta plattland varade i nästan 20min och var en välkommen paus i klättrandet.
Väl uppe på toppen fick vi ändå vår belöning. Utsikterna var igen så fantastiska att man knappt trodde sina ögon. Där högt uppe fanns det några sjöar som såg nästan absurda ut med sina klarblåa vatten mitt i det dramatiska, svarta vulkanlandskapet.
Blue Lake
Emerald Lakes
Red Crater
Landskapet såg väldigt dramatiskt ut då marken var täckt av svarta vulkaniska stenar. Man kan förstå varför Peter Jackson tyckte att Mordor skulle filmas i just den här nationalparken...
Nu i efterhand kan man konstatera att man ska ta det med en liten nypa salt då det sägs att vandringar är JÄTTE tunga och JÄTTE farliga. Det är självklart att man inte ska ge sig ut på en sådan här om det ösregnar och stormar, men vem skulle ens vilja det? Och det här med utrustning, vandringar som man klarar av på en dag kan man ju fast krypa om skorna går sönder. Vindtät jacka är A och O, en mössa är ganska bra att ha, annars är det nog faktiskt inte så noga. På toppen träffade vi några tanter som säkert var över 70 år gamla, de var ett bra bevis på att vem som helst nog orkar bara man tar sin tid...
Det var som sagt en bra start på nordön-rundan. Nu är vi båda otroligt taggade inför den sista månaden av vår resa, ännu finns det mycket att se och uppleva, hurra för det! I morgon far vi till Taupo där vi ska njuta av varma källor och kanske någon kortare vandring.
-Sara
Som Tom skrev tidigare har Tongariro Alpine Crossing beskrivits som den bästa dagsvandringen i hela Nya Zeeland, naturligtvis kunde man inte åka förbi utan att testa den. Jag var själv lite nervös då det på flera ställen och av flera människor poängterats att den är totalt utmattande och att man inte ska ge sig ut utan ordentlig vandringsutrustning. Med lenkkiskor och -leggins var jag alltså inte helt säker på att vi hade de bästa förutsättningarna för att klara av den. Hostellägarinnan varnade också om hur vindarna kan vara så hårda att de slänger en omkring, förra veckan hade de tvingats bära ner en tjej som skadats under vandringen. De hade hur som helst lovat någorlunda fint väder så vi bestämde oss för att testa, skulle vinden bli alltför hård skulle vi helt enkelt vända om. På morgonen var temperaturen 5 grader (så ni som tror att vi bara njuter av varm sommar här har helt enkelt fel!) så vi hade packat med oss en hel del extra kläder.
Ganska snabbt klarnade vädret upp och vi fick se Mt Ngauruhoe a.k.a. Mt Doom i hela dess prakt. Berget är egentligen en vulkan på 2290 meter som man hade fått klättra upp på. Den klättringen lämnade vi ändå åt dem med ordentliga vandringskängor och beundrade den nerifrån i stället.
Själva vandringen gick upp till 1900 meters höjd. Även om den startade från 1100 meter så fick rumpmusklerna sig nog igen lite stryk. Den tyngsta biten, även kallad "Devil's staircase" var alltså trappor som man klättrade upp längsmed i vad som kändes som en evighet, i verkligheten kanske en halvtimme. Ju högre upp vi kom, desto mer började det blåsa.
Någorlunda nära toppen blåste det redan så hårt att man nästan tappade balansen. Det blev också betydligt kallare och på växter och stenar kunde man se iskristaller.
Innan den sista klättringen till toppen kom ett märkligt område av plattland (Tom kände sig nästan som hemma där). Det är svårt att förklara, men man blir väldigt överraskad då man klättrar och klättrar och sen plötsligt blir det bara platt mitt emellan alla bergen. Detta plattland varade i nästan 20min och var en välkommen paus i klättrandet.
Väl uppe på toppen fick vi ändå vår belöning. Utsikterna var igen så fantastiska att man knappt trodde sina ögon. Där högt uppe fanns det några sjöar som såg nästan absurda ut med sina klarblåa vatten mitt i det dramatiska, svarta vulkanlandskapet.
Blue Lake
Emerald Lakes
Red Crater
Landskapet såg väldigt dramatiskt ut då marken var täckt av svarta vulkaniska stenar. Man kan förstå varför Peter Jackson tyckte att Mordor skulle filmas i just den här nationalparken...
Nu i efterhand kan man konstatera att man ska ta det med en liten nypa salt då det sägs att vandringar är JÄTTE tunga och JÄTTE farliga. Det är självklart att man inte ska ge sig ut på en sådan här om det ösregnar och stormar, men vem skulle ens vilja det? Och det här med utrustning, vandringar som man klarar av på en dag kan man ju fast krypa om skorna går sönder. Vindtät jacka är A och O, en mössa är ganska bra att ha, annars är det nog faktiskt inte så noga. På toppen träffade vi några tanter som säkert var över 70 år gamla, de var ett bra bevis på att vem som helst nog orkar bara man tar sin tid...
Det var som sagt en bra start på nordön-rundan. Nu är vi båda otroligt taggade inför den sista månaden av vår resa, ännu finns det mycket att se och uppleva, hurra för det! I morgon far vi till Taupo där vi ska njuta av varma källor och kanske någon kortare vandring.
-Sara
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)