Mt Doom, check!

Nu måste jag börja med att säga att vi båda haft lite dålig inställning inför att resa runt på nordön. Efter sydön, med alla dess berg, glaciärer, fjordar och stränder, var det helt enkelt svårt att tro att nordön skulle ha något nytt eller spännande att komma med. Men oj så fel vi hade och oj så det gjorde mig glad! Idag gjorde vi en av de absolut häftigaste dagsutflykterna hittills.

Som Tom skrev tidigare har Tongariro Alpine Crossing beskrivits som den bästa dagsvandringen i hela Nya Zeeland, naturligtvis kunde man inte åka förbi utan att testa den. Jag var själv lite nervös då det på flera ställen och av flera människor poängterats att den är totalt utmattande och att man inte ska ge sig ut utan ordentlig vandringsutrustning. Med lenkkiskor och -leggins var jag alltså inte helt säker på att vi hade de bästa förutsättningarna för att klara av den. Hostellägarinnan varnade också om hur vindarna kan vara så hårda att de slänger en omkring, förra veckan hade de tvingats bära ner en tjej som skadats under vandringen. De hade hur som helst lovat någorlunda fint väder så vi bestämde oss för att testa, skulle vinden bli alltför hård skulle vi helt enkelt vända om. På morgonen var temperaturen 5 grader (så ni som tror att vi bara njuter av varm sommar här har helt enkelt fel!) så vi hade packat med oss en hel del extra kläder.


Ganska snabbt klarnade vädret upp och vi fick se Mt Ngauruhoe a.k.a. Mt Doom i hela dess prakt. Berget är egentligen en vulkan på 2290 meter som man hade fått klättra upp på. Den klättringen lämnade vi ändå åt dem med ordentliga vandringskängor och beundrade den nerifrån i stället.


Själva vandringen gick upp till 1900 meters höjd. Även om den startade från 1100 meter så fick rumpmusklerna sig nog igen lite stryk. Den tyngsta biten, även kallad "Devil's staircase" var alltså trappor som man klättrade upp längsmed i vad som kändes som en evighet, i verkligheten kanske en halvtimme. Ju högre upp vi kom, desto mer började det blåsa.





Någorlunda nära toppen blåste det redan så hårt att man nästan tappade balansen. Det blev också betydligt kallare och på växter och stenar kunde man se iskristaller.


Innan den sista klättringen till toppen kom ett märkligt område av plattland (Tom kände sig nästan som hemma där). Det är svårt att förklara, men man blir väldigt överraskad då man klättrar och klättrar och sen plötsligt blir det bara platt mitt emellan alla bergen. Detta plattland varade i nästan 20min och var en välkommen paus i klättrandet.






Väl uppe på toppen fick vi ändå vår belöning. Utsikterna var igen så fantastiska att man knappt trodde sina ögon. Där högt uppe fanns det några sjöar som såg nästan absurda ut med sina klarblåa vatten mitt i det dramatiska, svarta vulkanlandskapet.


Blue Lake


Emerald Lakes



Red Crater



Landskapet såg väldigt dramatiskt ut då marken var täckt av svarta vulkaniska stenar. Man kan förstå varför Peter Jackson tyckte att Mordor skulle filmas i just den här nationalparken...

Nu i efterhand kan man konstatera att man ska ta det med en liten nypa salt då det sägs att vandringar är JÄTTE tunga och JÄTTE farliga. Det är självklart att man inte ska ge sig ut på en sådan här om det ösregnar och stormar, men vem skulle ens vilja det? Och det här med utrustning, vandringar som man klarar av på en dag kan man ju fast krypa om skorna går sönder. Vindtät jacka är A och O, en mössa är ganska bra att ha, annars är det nog faktiskt inte så noga. På toppen träffade vi några tanter som säkert var över 70 år gamla, de var ett bra bevis på att vem som helst nog orkar bara man tar sin tid...

Det var som sagt en bra start på nordön-rundan. Nu är vi båda otroligt taggade inför den sista månaden av vår resa, ännu finns det mycket att se och uppleva, hurra för det! I morgon far vi till Taupo där vi ska njuta av varma källor och kanske någon kortare vandring.
-Sara