Hobernas by, en fjärtstad och adrenalinäventyr

Endast några dagar har gått sedan senaste inlägg och redan har vi hunnit besöka Midgård, varit i en stad som luktar fis och klättrat uppe i träd på 15 meters höjd.

Om jag börjar från början...

Då vi for från Taupo tog vi en sväng via Hobbiton, stället där "The Shire" filmades i Lord of the Rings-filmerna samt den kommande The Hobbit. Efter Lord of the Rings revs hela Hobbiton ner, kvar lämnades endast vita ramar som visade var hobernas hus funnits (se bilden på bilen på fotot nedan).



Trots att området säkert var vackert då också (för otroligt vackert var det!) kan jag nog säga att vi hade tur att komma dit först nu. Allt byggdes nämligen upp på nytt inför The Hobbit-filmningarna och den här gången lämnades allt kvar så att alla turister också i framtiden ska få njuta av en äkta LOTR-känsla. Så vi fick alltså se ett fantastiskt ställe som verkligen såg ut som en äkta hob-by, nästan så att man förväntade sig att Merry och Pippin skulle komma springande förbi vilken sekund som helst. Väldigt turistigt, väldigt fejk, men alldeles härligt!






















Hobbiton fun facts:
- området är egentligen en fårfarm. Peter Jackson tyckte ändå att det var perfekt för Hobbiton och lyckades övertala ägarna att få använda det som filminspelningsplats. Fåren på farmen fick dock tyvärr inte förverkliga sina drömmar om att bli filmstjärnor för de såg alltför moderna ut. I stället hämtade man dit får-skådespelare som var av en mer Midgård-passande ras.
- den nyzeeländska armen rekryterades för att bygga en ordentlig väg till området. Kanske inte precis vad soldaterna tänkt sig då de gick in i armen. En ordentlig väg var dock väldigt viktig med tanke på att 400 människor som mest befann sig på platsen och skulle transporteras till och från den varje dag.
- trädet som syns på den nästsista bilden är inte äkta. Peter Jackson insåg att alla trogna LOTR fans skulle komma ihåg trädet ovanför Bag End från böckerna och att de inte skulle förlåta honom om det inte var perfekt. Därmed högg man ner ett "perfekt" träd i närheten, sågade upp det i flera bitar, hämtade det till Hobbiton, spikade ihop det igen. Som om inte detta var arbete nog, dog ju trädet i och med detta projekt så alla löven föll av. Därmed importerades konstgjorda löv från Taiwan som sedan fästes på grenarna med ståltråd. DESSUTOM klarade löven inte av en vinter helt så fint som man hade hoppats så de förlorade all färg. Därmed måste man måla om alla löven, ett och ett. Även trädet revs ner efter de första filmningarna, den andra gången byggde man helt enkelt ett träd av glasfiber. Lite lättare kanske...

Sen lite roliga faktan om den kommande filmen The Hobbit: det kommer inte en, utan TVÅ Hobbit filmer. Första i december 2012 och den andra i december 2013. LOTR filmerna hade en budget på 125 miljoner $US per film, The Hobbit filmerna har 250 miljoner vardera. Dessutom har WETA (bolaget som gör alla specialeffekter och bygger upp allt för filmerna) nu också gjort bl.a. Avatar, så de har säkert blivit ännu bättre på sina jobb!

Touren var alltså jätte lyckad och jag måste medge att jag nog blev grymt imponerad av hur noggrann Peter Jackson varit. Guiden berättade att det till och med fanns några "hobbitholes" som inte syns i filmen, eller syntes på touren för den delen, men som Peter Jackson ville att skulle finnas där då de även fanns i böckerna. Galet!

Hur som helst, därifrån åkte vi vidare till Rotorua som var en ganska hemsk stad. Det luktade alldeles vidrigt överallt, lukterna varierade från äggfis till permanentvätska och var så starka att jag fick migrän. Inte så lyckat alltså! Lukterna berodde på de otaliga gejsrarna och varma lerkällorna som bubblade i området. Idag åkte vi bort därifrån och det är jag lycklig över.

Idag stannade vi vid en Adrenalin Forest på vägen till nästa stad, Tauranga. Adrenalin forests finns på flera ställen i landet, vi har redan länge planerat besöka en sådan och nu blev det äntligen av. Det hela bestod av sex stycken hinderbanor som är upphängda i träden, i olika höjder och av olika svårighetsgrader. Vi klarade av fem och ville inte ens försöka oss på den sjätte. Låt mig förklara. Det hela är jätte tryggt, man är hela tiden fastkopplad med klättringsutrustning i en vajer så det finns ingen risk att man faller. Men! Att i 15 meters höjd balansera på en lina då det blåser och man skakar av trötthet börjar det kännas ganska så skrämmande. Jag skrattade inombords då jag läste i beskrivningen av banorna att de är tunga både fysiskt och emotionellt. Emotionellt tunga, hah! Jag skrattade lite mindre då jag stod uppe i trädet och ropade "I can't do this" åt Tom innan jag skulle hänga i en lian för att komma till nästa platform. Toms leende försvann också mot slutet och vi bestämde oss för att inte ens försöka med Adrenalin Max, den svåraste banan.

Nu är vi nere på marken igen, framme i Tauranga som verkar vara en riktigt mysig stad. I morgon ska vi ägna oss åt lite lugnare aktiviteter, kanske cykla en sväng eller så.

-Sara

Sommar, heta källor och falska böcker

Vi är i Taupo, vid Lake Taupo, NZ:s största sjö. Vi börjar se ett tydligt mönster hos städer vid sjöar här i hobbitlandet, den här stan är lika fullpackad med adrenalinäventyr som Wanaka och Queenstown. Bungy och skydive och jetbåtar och hela faderullan finns tillgänglingt för några hundringar än en gång. MEN! Till skillnad från de andra sjöstäderna kan man göra saker hör gratis också!

Efter den otroliga, men väldigt kalla, Tongariro Alpine Crossing körde vi en timme hit och det var som att komma till ett annat land (igen) ! Av med fyra lager billiga second-hand kläder som vi tvingats köpa i brist på solsken, och börja smeta på solkrämen istället! Hoppas vädret hålls så här tills vi kommer hem, kanske det t.o.m. skulle synas på mig att jag inte varit hela vintern i Finland den här gången. För några år sen då vi var till Thailand mitt i vintern i tio dagar kom jag tillbaka till skolan och en kompis frågade om jag inte hade pratat om att fara till södern den här vintern? Och var hade jag förresten hållit hus den senaste tiden, längesen hon sett mig... Vadå, blir man inte brun genom att lägga så mycket 50+ solkräm på sig man ser ut som Mumin? (ironiskt nog lyckas jag bli kräftrosa varje sommar i Finland)

Pointen är att det är varmt och det är skönt. Vi har varit här två dagar och sett på den största attraktionen här, vattenfallet Huka Falls, samt läst en massa och tagit det allmänt lugnt (till skillnad från vår annars så stressiga tillvaro.) Huka Falls var grymt! Det är varken högt eller brett, men en sån sjuttons kraft i det! 15% av landets el produceras där, och varje sekund rinner det 200 000 liter vatten över kanten! Floden var fin den också, turkost och helt klart vatten. Perus Nya Zeeland - väldigt häftigt i mina ögon. Kan vi inte ha lite sånt i Finland också? President Niinistö, Er första motion som republikens president borde ha varit att skaffa lite ordentliga berg och turkosa vattenfall till landet. Jag vill minnas att Ni lovade oss dylika saker i Era vallöften!

Efter den en och en halv timme långa lättsamma promenaden till vattenfallen gjorde vi Taupos andra stora attraktion, ligga i en varm pool. Den här delen av ön är ett geothermal area, vilket resulterar i att det finns naturliga varmvattenpooler! Vattnet i floden är iskallt, men det finns två små pölar med vatten som Moder Jord värmer upp bredvid floden och detta resulterar i underbart härliga gratis pooler! Igår då vi var där var det lite för varmt, ca 50 grader, men ack så skönt! Och då det blev för varmt gick man och ställde sig i den iskalla floden med det heta vattnet flytande ner över en från de varma poolerna och det blev som en riktigt varm dusch. Aaaah... Herr President, skriv upp det på önskelistan.




En lugn och vacker turkosa flod




Smalnar av till en fors




Och blir ett vattenfall. 200 000 liter i sekunden!!




Tillbaka till att vara en flod igen. Inget speciellt med det. Fortsätt läsa.




Naturens jacuzzi. Nonni.


In other news:

- jag åt den godaste pastaportionen i mitt liv igår! Nu måste jag till Italien för att se om de kan mäta sig med NZ.

- jag läste skitbra bok idag, the gospel according to Larry. Det är en bra story som får en att tänka till över våra konsumtionsvanor och i-världens sätt att leva överlag. Den är skriven som att allt hänt på riktigt och var jättespännande... Tills jag läste klart den och halvt lyrisk över denna fantastiska historia gick på nätet för att läsa mer om personen i fråga och det visade sig att allt var fiktion. Döm om min besvikelse. Boken är dock jättebra iaf, läs den. Den tog bara några timmar. (ni kommer inte att tro det här, men jag har blivit en bokmal under den här resan, läser 2-3 böcker i veckan, och njuter av det. Mest deckare, och mest deckare av John Grisham. Rekommenderas!)

- i förrgår gick vi till en pub för att vara med i en pub quizz. Vi satt vid ett stort bord ensamma då en man kom och frågade ifall han och hans kompisar som var på väg fick sätta sig med oss, och ifall vi skulle bilda ett gemensamt lag. Vi sa jo, och sen kom resten av gänget, 5 män. Killarna var bland de trevligaste och definitivt roligaste vi träffat här. De var också stridspiloter på permission! (vilket naturligtvis fick mig nervös och jag drog nån urdålig Top Gun referens) Men det var grymt kul att se dem festa och härja loss och använda den gudabenådade raggningsrepliken "Oh nothing special, I'm a fighting pilot" och vänta på brudens reaktion. Samtidigt är det nog längesen jag varit i ett sällskap där jag känt mig mindre manlig.

- efter att ha ätit pastaportionen, som närmast kan beskrivas som en religiös upplevelse, skulle jag kröna det hela med en bit cheesecake av samma kock. Den var värdelös.

- hostellet vi bor på kan vara det bästa hittills, i alla fall i top 3. Då vi checkade in fick vi varsin hembakt kakbit (vilket räckte för att komma högst upp på min lista) men förutom det och att duscharna funkar lika bra som hemma, har de gratis KAFFE. Det har dom i och för sig på de flesta hostellen i NZ, men här är det bryggt filter kaffe. Sånt som vi har i Finland och i Norden. Det finns inte i den här delen av världen, de har bara flat white (vilket är samma som cappucino) eller long black (vilket är en espresso) på cafeer och restauranger. De flesta vet inte vad en kaffekokare är. Det närmaste vi kommit hittills är pulverkaffe, vilket inte är lika gott. Men här har de det! Namnamnam (min mage är inte van vid så här mycket kaffe kan jag meddela. Men det är värt det)

- imorgon far vi vidare norrut, till Rotorua. Men på vägen far vi via Hobbiton, vilket är mera känt som Fylke på svenska eller Shire på engelska. Det är alltså byn där hobbitarna bor i Sagan om Ringen filmerna, och det enda sceneriet de inte monterade ner efter inspelningarna. De har just spelat in den nya filmen The Hobbit där också. Det lär ska vara fint, blir kul o se.

Nu ska jag dricka mera kaffe. Ifall det intresserar.

P.S: läste just igenom inlägget före jag publicerade det, och här ingår saker som vad jag åt till lunch, en topless bild på mig och en kort mening om vad jag haft på mig för kläder. Håller jag på att bli en sån bloggare? Bäst att låta S skriva nästa inlägg

Mt Doom, check!

Nu måste jag börja med att säga att vi båda haft lite dålig inställning inför att resa runt på nordön. Efter sydön, med alla dess berg, glaciärer, fjordar och stränder, var det helt enkelt svårt att tro att nordön skulle ha något nytt eller spännande att komma med. Men oj så fel vi hade och oj så det gjorde mig glad! Idag gjorde vi en av de absolut häftigaste dagsutflykterna hittills.

Som Tom skrev tidigare har Tongariro Alpine Crossing beskrivits som den bästa dagsvandringen i hela Nya Zeeland, naturligtvis kunde man inte åka förbi utan att testa den. Jag var själv lite nervös då det på flera ställen och av flera människor poängterats att den är totalt utmattande och att man inte ska ge sig ut utan ordentlig vandringsutrustning. Med lenkkiskor och -leggins var jag alltså inte helt säker på att vi hade de bästa förutsättningarna för att klara av den. Hostellägarinnan varnade också om hur vindarna kan vara så hårda att de slänger en omkring, förra veckan hade de tvingats bära ner en tjej som skadats under vandringen. De hade hur som helst lovat någorlunda fint väder så vi bestämde oss för att testa, skulle vinden bli alltför hård skulle vi helt enkelt vända om. På morgonen var temperaturen 5 grader (så ni som tror att vi bara njuter av varm sommar här har helt enkelt fel!) så vi hade packat med oss en hel del extra kläder.


Ganska snabbt klarnade vädret upp och vi fick se Mt Ngauruhoe a.k.a. Mt Doom i hela dess prakt. Berget är egentligen en vulkan på 2290 meter som man hade fått klättra upp på. Den klättringen lämnade vi ändå åt dem med ordentliga vandringskängor och beundrade den nerifrån i stället.


Själva vandringen gick upp till 1900 meters höjd. Även om den startade från 1100 meter så fick rumpmusklerna sig nog igen lite stryk. Den tyngsta biten, även kallad "Devil's staircase" var alltså trappor som man klättrade upp längsmed i vad som kändes som en evighet, i verkligheten kanske en halvtimme. Ju högre upp vi kom, desto mer började det blåsa.





Någorlunda nära toppen blåste det redan så hårt att man nästan tappade balansen. Det blev också betydligt kallare och på växter och stenar kunde man se iskristaller.


Innan den sista klättringen till toppen kom ett märkligt område av plattland (Tom kände sig nästan som hemma där). Det är svårt att förklara, men man blir väldigt överraskad då man klättrar och klättrar och sen plötsligt blir det bara platt mitt emellan alla bergen. Detta plattland varade i nästan 20min och var en välkommen paus i klättrandet.






Väl uppe på toppen fick vi ändå vår belöning. Utsikterna var igen så fantastiska att man knappt trodde sina ögon. Där högt uppe fanns det några sjöar som såg nästan absurda ut med sina klarblåa vatten mitt i det dramatiska, svarta vulkanlandskapet.


Blue Lake


Emerald Lakes



Red Crater



Landskapet såg väldigt dramatiskt ut då marken var täckt av svarta vulkaniska stenar. Man kan förstå varför Peter Jackson tyckte att Mordor skulle filmas i just den här nationalparken...

Nu i efterhand kan man konstatera att man ska ta det med en liten nypa salt då det sägs att vandringar är JÄTTE tunga och JÄTTE farliga. Det är självklart att man inte ska ge sig ut på en sådan här om det ösregnar och stormar, men vem skulle ens vilja det? Och det här med utrustning, vandringar som man klarar av på en dag kan man ju fast krypa om skorna går sönder. Vindtät jacka är A och O, en mössa är ganska bra att ha, annars är det nog faktiskt inte så noga. På toppen träffade vi några tanter som säkert var över 70 år gamla, de var ett bra bevis på att vem som helst nog orkar bara man tar sin tid...

Det var som sagt en bra start på nordön-rundan. Nu är vi båda otroligt taggade inför den sista månaden av vår resa, ännu finns det mycket att se och uppleva, hurra för det! I morgon far vi till Taupo där vi ska njuta av varma källor och kanske någon kortare vandring.
-Sara

Bye bye Wellington

Vi fick tillbaka Milady, och kom undan med blotta förskräckelsen (och 100€.) Nu rullar hon fint igen, och vi hoppas att hon håller ihop även de sista veckorna. Imorgon kör vi vidare norrut.

Vi var som sagt sjukt taggade för Wellington, men vädret här har varit så skit att våra förväntningar inte helt införlivades. C'est la vie. Wellington är känt för sitt dåliga väder (framförallt den extrema vinden) och nu vet vi varför. Regn och rusk och stormvindar för det mesta, men det sjuka är att det kan byta 5ggr på en dag och inom loppet av minuter är solen framme och man får ta av sig några lager. Och just som du fått av dig jackan är det minusgrader igen. Typ. Och molnen rör sig så snabbt i den här blåsten att solen blinkar. Typ. Så vår vecka har mest gått ut på att sitta på cafeer, vilket det verkligen inte finns brist på här! Hela stan är fullproppad med cafeer och restauranger, vägg i vägg, kvarter efter kvarter! Sen har vi gått på några museer också, varit till the botanical gardens och en dag då vädret tillät uber turistade vi med kameran i ena handen och guideboken i andra. Bara magväskan som fattades när vi gick genom stan och pekade på byggnaderna och läste högt ur guideboken.



Nya Zeelands riksdagshus, the Beehive, Getingboet. Cool




Parlamentshuset, eller nåt. Gjort av trä. Coolt det med



Wellys kollektivtrafik. Är det en spårvagn på hjul, eller en buss på el? En bussvagn?



Här, gott folk, är den riktigt stora sevärdheten. Mrs Higgins cookies. Oslagbara. De säljer dem nybakta och varma och BILLIGA! Skulle vi ha haft med ett tält är det här jag skulle ha campat. Tjockisen inom mig hoppar jämfota av lycka. Bästa cookiesen nånsin, vill inte säga hur många gånger jag gått dit och köpt nybakta cookies under de senaste dagarna.... (fem)

Imorgon kör vi vidare, nästa stopp är Tongariro, ca 5h norrut. Det är en nationalpark som sägs ha "one of the worlds best one day walks." Och inte bara det, där finns också Mordor och Mt Doom! (från Sagan om ringen filmerna, ifall nån har levt under en sten) Ikväll ska vi träffa kanadensarna Doug och Saba en sista gång.. Och tidigare idag for vår belgiska vän Simon vidare. Backpackerlivet är ganska hårt emellanåt, man träffar fina människor som man fäster sig vid, och några dagar senare åker de eller vi vidare och man träffas aldrig igen. Men så är det.

Nu ska jag krypa ner under täcket och dricka öl och läsa, Sara ska på joga. (öl vinner alltid över joga i min bok)

Hejhopp

-Tom

Lite sämre fiilis i Wellington

Nåja, vi hade alltså sett galet fram emot Wellington, men det gick inte helt som planerat. Vädret har varit uselt, bara regn och vind. Det är iskallt på hostellet och man huttrar från morgon till kväll. Typ. Dessutom visade Milady plötsligt sin mörka sida. Efter att hittills ha fungerat perfekt bestämde hon sig plötsligt för att idag skulle vara en bra dag för att inte starta. Alls. Så i morgon ska hon bogseras til bilmekanikern och sen vet vi mera. Lite dålig fiilis här på andra sidan jorden med andra ord. Inte ett särskilt positivt inlägg, men tyckte i varje fall att en uppdatering var på sin plats så ni vet att vi lever. Ikväll är vi hur som helst bjudna på middag till kanadensarna Saba och Doug så det borde ju fungera som en liten pick-me-up. Så måste alla hålla tummarna för att det inte är ett alltför stort (och dyrt!) problem med bilen så att vi kan fixa den utan att bli ruinerade.
-Sara

Hej hej hallå, dagboken

Kaikoura är bakom oss, men sommarvädret hängde med! Här är alldeles perfekt väder nu, så där finsk sommar förrän den obligatoriska värmeböljan kommer då alla flyr ut till skärgården för att undvika hettan i städerna, men istället sitter i bastun och säger "Man skulle ju inte få klaga, men nu är det nog liiite för varmt." Det här betyder förstås att jag ska börja jobba på kräft-brännan.

Kaikoura var som sagt en kiva paikka. I det fina vädret gick vi på en lång promenad för att komma till sälarnas chill out paikka. Jag har nån underlig fascination för sälar så jag var barnsligt uppjagad då vi äntligen fick se dem. Och där låg de på stranden och kunde inte bry sig mindre om att vi satt och stirra på dem några meter ifrån. Det påminde mig lite om när Ebba hade valpar, före de blev så stora att man kunde leka med dem, och vi bara satt och stirrade på dem och tyckte minsta lilla rörelse var jättegullig. Sälar är söta. Basta.







Där låg de och latade sig. Ibland satte de upp huvudet bara för att sen lägga sig igen med en stor suck som om det hade varit en riktig kraftansträngningen att se sig runt. (Det påminde mig också om Ebba)

Idag körde vi sen vidare, till vår sista stopp på sydön, Picton. Härifrån tar vi båten till Wellington på söndag där vi stannar en vecka. Picton är en liten stad, men jättefin! Byggd runt en marina längst inne i ett stort Sound. Vi hade tänkt paddla kayak här, men det var lite för dyrt. Så vi spelade minigolf istället. (jag vann)

Det är lustigt hur olika väst- och östkusten har varit. Här på östkusten är det varmt, vinden blåser varmt, solen skiner, man kan sola och simma. Och då är det riktigt i slutet av sommaren nu. Västkusten var vi på mitt i högsommaren, och vädret var oförlåtande. Regn, storm, kallt, hårda vindar och simförbud längs med hela kusten pga för starka vindar och strömmar. Inte bara just då vi var där, permanent simförbud längs med hela västkusten! Det var häftigt att se, och västkusten hade definitivt mera att bjuda på, mer dramatiska landskap och högre berg... Men man kunde inte sitta på en terrass och dricka öl där inte. Så jag tror det blir oavgjort i kampen mellan kustarna.
Skämt åsido, västkusten var häftigare, men det är skönt att kunna ta det lugnt och njuta av vädret nu.







Kaikoura


Picton

Imorgon ska vi ligga på stranden, om vädret håller i sig, sen far vi över till Wellington, och är så taggade för det! Vi hann inte se just nåt av den stan förra gången, men det lilla vi såg (och nu har läst om) gav mersmak. Det finns hur mycket som helst där, och påminner rätt så mycket om Melbourne (vilket har varit min favoritstad hittills) och så blir det också kul att komma till en storstad efter alla småbyar, berg och sjöar.

Roger över roger ut

-Tom

Akaroa och Kaikoura

Resan rullar vidare i småstädernas tecken! Min småkusin Linda var här för nåt år sedan, och under sin resa fastnade hon på ett litet (jättelitet) ställe utanför Christchurch, Akaroa, för några månader. Vi måste ju förstås kolla what the fuzz was all about, så vi bokade en natt på hostell där och hoppade i bilen. Och efter att ha parkerat och checkat in förstod jag mycket väl charmen med stället! Det var en liten by vid en sjö och berg runt omkring, och massvis med cafeer. I två dagar gjorde vi inte nåt annat än läste och satt på cafeer, typ. Det var skööööööönt











Idag har vi sen kört vidare norrut längs med kusten och stannat till vid staden Kaikoura för två nätter. Det har varit rätt så kallt den senaste veckan men här är det varmt och skönt! Här kan man fara på olika safarin för att se på blåvalar eller delfiner, från vattnet eller luften. Eftersom allt sånt är så dyrt gick vi istället och tog en öl på terrassen. Få saker smakar lika bra som en terde-öl i solskenet! (med utsikt över havet och bergen, namnam) Det är i princip allt vi gjort idag...




Lugna dagars magi. Imorgon ska vi gå och kolla på ett gäng sälar som latar sig på stranden här i närheten. Och sen kanske tillbaka till terrassen..





Vi har förresten gjort om vår resplan en del. Vi är här två nätter, sen två nätter i Picton och sen tar vi färjan tillbaka till nordön. Där hade vi ju tänkt jobba och sen resa, men så blir det inte. Eftersom vi har så lite tid kvar, så struntar vi i att jobba och gräver istället vår skuldgrop lite djupare, wwoofar lite på nordön, och kommer hem två veckor tidigare. Man tjänar så dåligt här iaf så det är fiffigare att jobba ihop de pengarna hemma i Finland. Så, den 26 april landar vi i Helsingfors, lagom till vappen firandet!

-Tom

Christchurch

Som jag redan nämnde i det förra inlägget så var förväntningarna inte helt positiva inför att komma till Christchurch. Staden som i februari 2011 drabbades av en stor jordbävning har av de flesta, både backpackers och nyzeeländare, beskrivits som en död och deprimerad stad där det inte finns något att göra. Hur som helst såg vi fram emot att komma till en större stad igen och försökte att inte ha en negativ inställning till staden innan vi ens sett den. Det visade sig att en så tragisk händelse som en jordbävning ibland kan vara väldigt sporrande för människors innovationsförmåga och att mycket positivt kan växa fram ur en kollektiv vilja att se framåt.

På hostellet där vi bodde träffade vi första kvällen tre kanadensare, Anouck, Jeremy och Jules, som kom att utgöra vår familj de tre dagarna i staden. Gång på gång har vi konstaterat att det är väldigt lätt att umgås med kanadensare och det bekräftades även nu.



Den första dagen spenderade vi med dem, först på en matmarknad (där vi till frukost åt crepes med blåbär och lemoncurd respektive hallon och vitchoklad, megamums!) sedan i stadens centrum. Stora delar av centrum var avstängt på grund av jordbävningen. Byggnader hade rasat, gatulampor var sneda, asfalten hade spruckit. Jordbävningen som även skördat 181 människoliv hade nog lämnat sina spår och det var en verkligt sorglig syn. Just den här dagen hade det öppnats en "gång" genom det här området som ledde till katedralen som hela staden byggts omkring. Katedralens högsta torn hade rasat och väggarna hade blivit så förstörda och osäkra att den inte mera får användas. "Gången" hade öppnats så att de lokala skulle få ta farväl till sin vackra kyrka innan den antagligen kommer att rivas.








Som jag ändå tidigare nämnde, bland allt det här tragiska har det också vuxit fram en del nytt. Det kanske bästa exemplet är det nya shoppingkomplexet Re:START, som består av shippingcontainers i alla regnbågens färger som butiker och cafeer öppnat nya utrymmen i. Det var förstås viktigt att snabbt få igång livet i staden igen efter jordbävningen och därför var dessa stabila containers en fiffig lösning för att låta jordbävningsdrabbade butiker få igång sin business igen. Den ursprungliga planen var att detta bara skulle vara en tillfällig lösning, men flera av butikerna har uttryckt önskemål om att hålla kvar containrarna då de börjat symbolisera "det nya Christchurch". Dessutom ser de ganska skojiga ut.









På kvällen gick vi på öl till den lokala pubben där alla tiders sämsta coverband spelade. Kvällen var hur som helst riktigt skojig, vi träffade äntligen Nick (han som fixat lägenheten åt oss i Wanaka). Tyvärr blev jag förkyld då vi satt utomhus och undvek bandet största delen av kvällen. Nästa dag blev alltså ganska lugn, vi drog kanadickerna med på bio och låg för övrigt på hostellet och läste.

Nu i efterhand konstaterade vi att vi kanske inte såg så mycket av Christchurch som vi hade velat. Det blir lätt så då man umgås med skojiga typer, i stället för att gå omkring sitter man på hostellet och hänger. Men det är ganska så kul det också.

Nu är vi i Akaroa, mera om det någon annan dag. Tjo från en snorig Sara som sitter inne på hostellet och fryser och hostar oxh tycker synd om sig själv. Tom är på lenkki i solskenet. Bittert? Jo.

En liten update om var vi hållit hus

Den sista dagen i Queenstown flög förbi, åter denna gång i bl.a. Fergburgers tecken. Tom hade inte fått tillräckligt av dessa underverk till burgare och antog projektet Big Al, en burgare med bl.a. två biffar, ost, bacon, två ägg... You get the point, Big Al var gigantisk. Vi var också och bowlade, ett billigt och väldigt lugnt alternativ i extremsporternas Mekka.



Från Queenstown tog vi en liten tripp till Mt Cook National Park för att bonga det högsta berget det här landet har att bjuda på. Med sina 3754 meter var det som vanligt en mäktig syn (även om jag kanske måste medge att de här fina bergen kanske inte mera har helt samma jawdropping effekt som de hade i början).



På vägen bort från Mt Cook åkte vi till ett cafe som skulle ha "det bästa läget någonsin för ett cafe" enligt Lonely Planets beskrivningar. På vägen upp på berget (naturligtvis var det högt uppe) såg vi en bil långt framför oss som körde med bagageluckan uppe. Om en stund bongade vi en väska på vägen. Den plockade vi naturligtvis upp, eftersom vi antog att gänget i bilen var på väg till samma cafe, och tänkte ge tillbaka den åt ägarna där. Innan vi kom till toppen kom samma bil sedan emot oss, vi stannade den och gav väskan tillbaka till det väldigt lyckliga gänget kineser inuti. De insisterade på att få bjuda oss på en kaffe i cafeet som tack. Under kaffestunden visade det sig att väskan innehållit kamerautrustning för antagligen tusentals dollar så man kan förstå att de blev glada för att få den tillbaka. De överöste oss också med komplimanger om hur vackra vi är inuti och hur vi har hjärtan av guld då vi är så ärliga, en liten egoboost så där passligt på morgonkvisten haha. Vi blev också bjudna till Auckland för att stanna hos en av kineserna och gå och se på Volvo Ocean Race med honom (hans företag sponsrade någon båt där), vilket ju hade varit otroligt tufft. Tyvärr passar det inte alls in i våra planer, men vi fick hans visitkort i stället och en stående inbjudan till hans hem i Kina. Ärlighet varar längst gott folk!




Utsikten från cafeet var verkligen inget att klaga på.

Efter kaffestunden åkte vi vidare till Christchurch där vi befinner oss nu. Förväntningarna var något blandade inför att komma till den här jordbävningsförstörda staden. Hur som helst skulle det bli skönt att komma till en lite större stad och få en paus från alla huisiga utsikter (pinsamt att medge, men inte mindre sant för det). Skriver mera om Christchurch vid lämpligt tillfälle... Tjo!
-Sara

Location:Liten update...

Grejer jag inte insåg att var ren lyx innan jag började backpacka...

... 1. Att jag är den enda som snarkar i rummet där jag sover. Uppskattar inte alls att vara tvungen att höra på diverse killar i våra dorms som tydligen gjort det till sin uppgift i livet att överrösta mina kvinnliga småsnarkningar med snarkningar som kunde lyfta taket.

2. Att temperaturen på duschvattnet går att få rätt på en gång. Det är alltid ett spänningsmoment att gå i dusch på hostellen. Ifall man har tur nog att vattentrycket är sådant att man faktiskt blir våt någorlunda snabbt så är det ändå en utmaning att reglera temperaturen så att den blir rätt. Vanligtvis börjar det med iskallt en stund, sen brännhett. Sen är man väl hittat rätt temperatur så kan det plötsligt hoppa till då någon börjar använda duschen bredvid. Ekologiskt blir det åtminstone då man helst inte står där en sekund längre än nödvändigt.

3. Att få äta sitt morgonmål (och alla andra måltider för den delen) utan att vara tvungen att kämpa om bestick, muggar, tallrikar etc. med tio andra backpackers som förstås är lika vrålhungriga som jag. Vissa hostell har riktigt okej kök faktiskt, men på andra är det verkligen en kamp att få en måltid till stånd. Redan att göra en smörgås kan vara ett stort projekt. Ingenstans finns det osthyvlar så det gäller att hinna till den vassaste kniven innan någon annan och sedan stå och skära upp osten medan någon står med sina ögon på kniven och bara väntar på att man ska lägga den ifrån sig.

4. Att ha en hel garderob med kläder. Ni vet den där känslan "jag har inget att sätta på mig". Ta den x1000 och ni kan tänka er hur det är här. De kläderna som i början av resan var det där lite snyggare har nu blivit downgraded till något man väl måste dra på sig IGEN. Det här låter som världens ytligaste grej att skriva om, men då man känner sig ful varje dag man går ut ur dörren blir det lite påfrestande efter en tid. Tom har drömt om sin läderjacka och conversen en tid nu, jag om andra byxor än de farkkun jag har här och som, konstigt nog efter alla hamburgare, börjat klämma något vid midjan.

5. Att veta vad man har för mat i kylskåpet. Några gånger nu har vår mat blivit stulen ur våra kassar, då vi sedan tänkt laga något har vi plötsligt märkt att hälften av ingredienserna saknats. Andra gånger har vi av misstag lämnat något efter oss då vi glömt att packa ner det i mitten av allt kökskaos som nämndes under punkt tre.

6. Att internet och ens mobiltelefon fungerar. Det har dock varit lite lustigt att till och med tvingats använda en telefonkiosk då vi befunnit oss i en stad (by?) där det inte finns något mobilnät. Mobiltelefoner är (framför allt i Finland) en sådan självklarhet att man inte vanligtvis ens funderar på om de månne fungerar. Här är det lite annorlunda... Och det här med unlimited wifi är nog bara något att drömma om, det tänker jag inte ens gå in på.

Ni ska nu inte tro att jag går omkring och blir irriterad på de här grejerna varje dag, man blir ju van vid det mesta. Det här inlägget är mer menat att peka ut de små grejerna som jag brukar ta som en självklarhet, men som jag nu börjat se som vardagslyx. I morgon ska vi förresten till Mt Cook National Park så vi kommer att befinna oss i radioskugga ett par dagar...
-Sara

En vanlig dag i Queenstown

Vi har varit några dagar i Queenstown, Nya Zeelands "aktivitetshuvudstad" nu, och här finns verkligen att välja på! Stan är belägen på samma sätt som Wanaka, dvs en stor sjö, en flod och berg runtom det hela. Här kan man lägga sina hårt förvärvade pissetassar på bungyjump, skydive, white water rafting, åka jetbåt, åka wakeboard, mountainbiking, downhill biking, cross country biking, ta en sväng i världens största gunga (300m högt i en ravin. Gissa om det lockar!) eller paragliding eller nåt annat. Utbud finns. Tyvärr kostar allt väldigt, väldigt mycket. Vi bestämde oss för att göra en sak, och det blev down hill biking. Egentligen beatämde vi oss redan för flera månader sen, då Dick och Jenny var här och Dick gjorde det och blev helt lyrisk. Hursomhelst, det går ut på att man hyr en cykel med ordentliga stötdämpare, får sin utrustning (hjälm, handskar, ben/knäskydd) och sätter sig i en gondol. Upp till toppen på ett berg åker man i den, med cykel och allt, och sen tar man sig ner på nån av backarna som finns. Vi åkte endast i den lättaste backen, och det tog oss 15-20m att komma ner ett varv. Det var skoj, men herregud så tungt! Händerna krampade eftersom man höll så hårt i sig, låren är som knutar efter att ha stått och spänt benen några varv ner! Det var sjukt roligt, gick ordentligt hårt då man vågade, men var så mycket tyngre än jag trodde! (även om Dick var väldigt tydlig med hur tungt det är.) Det som är synd är att man efter några åk började förstå lite hur man skulle bete sig och skulle kunna börja satsa lite mera i svängarna, men efter bara tre åk var vi båda två helt slut i hela kroppen. Och det är ingen bra ide att försöka på saker man inte bemästrar då man knappt orkar hålla i styrstången mer. Mersmak gav det iaf, och jag skulle gärna göra det på nytt en annan dag och se ifall man blivit bättre.

Efter downhill bikingen gjorde vi en annan aktivitet, som råkar vara en av mina talanger, och dessutom räknas som en av Queenstowns absoluta måsten. Vi åt hamburgare. Inte vilken hamburgare som helst, nej nej, The Fergburger! En liten hamburgerjoint som är öppen ca 20 timmar om dygnet och aldrig är utan en kö. Inte vilken hamburgare som helst, nej nej, världens bästa hamburgare! (inte bara jag som tycker det, bl.a. The LA Times, Sara, alla Queenstownare och de flesta backpackers tycker det också) Vilken burgare! Nästan 20 olika sorter att välja mellan, allihopa inpaketerade i en varm burgersemla som får änglarna att gråta och en hemgjord biff som fick himlarna att öppna sig. Jag trodde den bästa burgaren fanns i Wanaka, men jag levde i ovisshet. The Fergburger gott folk, värd flygresan till NZ och tillbaka.

Vi har några dagar kvar här, imorgon ska vi till en närliggande by, Glenorchy, och kolla på lite Sagan om ringen inspelningsplatser. Bl.a. Isengaard spelades in där, kan bli intressant. Sen ska vi börja leta oss mot Christchurch, med ett stopp vid Mount Cook (NZ:s högsta berg) på vägen.

P.s: ett litet boktips till er som gillar deckare: The Pelican Brief av John Grisham. Finns tydligen som film också, sjukt spännande!

Över och ut

-Tom

Fiordland

Efter ett par dagars radiotysthet är vi back in business. Vi gjorde en liten tripp ner till Fiordland och sina vanor trogna fungerade varken mobilerna eller internet. Det känns som att resan dit var betydligt längre än den var, vi hann igen se och uppleva så mycket att det känns overkligt att allt skedde under bara två dagar.

Från Wanaka körde vi till Te Anau som är "porten" till Fiordland National Park. Efter en natt i Te Anau körde vi alltså upp mot Milford. Distansen på 120km avverkade vi på ungefär åtta timmar då det fanns så många vackra ställen att se på vägen. Nu i efterhand var det jätte skönt att vi hade hela dagen på oss, ingen stress i paradiset. Vi hann med flera promenader, allt från fem minuters hasande till en lookout till två timmars vandring upp till 900 meters höjd för att än en gång få njuta av dessa ständigt mer imponerande vyer.



Morgonjumppa för att hålla värmen uppe. Det var en iskall dag, 4 grader visade termometern då vi steg ur bilen första gången. Klädvalet blev därför något intressant, jag hade glömt våra jackor i Wanaka (perfekt timing!), så det var lager på lager x4 som gällde. Därav inga closeups på mig från den här dagen, det är nog något som ingen av er vill se haha!




Mirror lakes var ett tufft ställe där några minimala sjöar reflekterade bergen i bakgrunden så det blev en huisig spegeleffekt.




Klättringen upp till Key Summit bjöd igen på vackra alpina landskap. Och lite orcer som lurade i buskarna...







Då vi närmade oss Milford ringlade vägen upp mellan bergen och rakt genom ett av dem. Tunneln genom berget var lite på en kilometer lång, då vi körde tillbaka var Tom förundrad över att den var så mycket mörkare än första gången. Det var då jag påpekade att han hade solglasögonen på sig...



Väl framme i Milford checkade vi in på Milford Sound Lodge, det enda hostellet i området. Så var det bara att ta det lugnt resten av kvällen och ivrigt vänta på nästa dags kryssning ut på Milford Sound...

Milford Sound är den absolut kändaste av Fiordlands fjordar. Med regnskogsbeklädda berg som stiger rakt upp från havet till 2 km:s höjd, sälar som simmar omkring, vattenfall i mängder och en otrolig tur med vädret (där regnar nästan 200 dagar om året) kan jag lätt säga att det var det vackraste och mest imponerande jag någonsin sett. Helt otroligt. Inga foton kunde greppa storleken eller skönheten på det här magnifika stället, men vi försökte i varje fall...
























Efter cruisen körde vi raka vägen till Queenstown med Iron Maidens Bruce Dickinson ylande i högtalarna för att hålla uppe energin under hela den långa körsträckan. Väl framme i Queenstown råkade vi på kanadensarna Saba och Doug som vi umgåtts med sista kvällen i Shambhala. Kvällen spenderades sedan med dem och några andra på en irkkupub som även irländarna i gänget godkände. Dagen efter var det en lycklig Tom som bongade sina älskade Twinkie-bars i en godisaffär.



I morgon när vi känner oss lite skarpare ska vi ägna oss åt downhill-mountainbiking halva dagen och stora hamburgare den andra halvan.
-Sara