Det finns inga dåliga väder...

...men det kunde vara bättre. Det ösregnade hela dan idag, riktigt sånt vädet som man flyger till andra sidan planeten för att undvika. Men vi hade bestämt oss för att gå runt och se på stan idag, så det gjorde vi. I våra wunderbara superpraktiska regnkåpor traskade vi omkring och upptäckte att Newcastle är en mysig stad! Bland annat hittade vi en gata kantad med små cafeer och bookshops och klädbutiker som allihopa är privatägda, dvs inge h&m eller annat man sett förr. Längs med den spenderade vi större delen av dan. Men som sagt så regnade det hundar och katter, så vi använde oss av den första bookshopen vi hittade och Sara lassade på bokförrådet lite och sen satt vi oss på ett cafe och åt lunch. Efter en stund gick jag tillbaka till bookshopen och köpte några nya böcker åt mig, och sen gick vi och satt oss på ett annat cafe och läste. Svårare än så skulle livet inte behöva vara.

-Tom

Rippe, pensionärer och koalor

Another day, another city: Newcastle.

Tiiiidigt på morgonen hoppade vi på bussen och lämnade misslyckandet Port bakom oss. Varför det var ett misslyckande? Låt mig upplysa er: staden tycktes vara byggd för och av pensionärer. Det hände inte mycket. Vädret var kallt, flera veckor av shorts och solkräm byttes ut mot jeans och jacka (!) och så omgjorde jag individuellt vårt egna rum till en sjukstuga. På fem dagar var jag inte utanför hostellet många gånger, feber, konstant huvudvärk och en diarre som inte förlåter gör att upptäckarlusten avtar märkbart. Nåja, det där lämnade jag kvar i Port, nu siktar vi framåt.

Sista dagen i Port aktiverade vi oss dock en aning, och gick till Koala Hospital. Där får skdade koalor vistas tills de är rehabiliterade, men det funkar också som ålderdomshem för de som aldrig kommer att bli tillräckligt återställda för att leva i det vilda. Att bo där verkar soft, de sover 20 timmar om dygnet och blir matade tre gånger per dag. Och inte ens då behöver de röra på sig, skötarna kommer fram till dem med nappflaskan. My kind of place. Och inget dåligt sätt att spendera ålderdomens höst på!





Gollo!
















Jag misstänker att vissa av dom fejka för att få vara kvar där längre. Samhällets parasiter, det är de flitiga, hederliga, skattebetalande medborgarna som betalar för er vistelse här!










Sara tänker implementera australiensarnas vårdplaner i Finland.


Dagen i Newcastle har gått åt till att gå, gå vilse och irra omkring tills en aussie stanna sin bil och fråga om han kunde köra oss nånstans. Vad svarar man då mab inte kommer ihåg namnet på gatan man bor på? Imorgon ska vi fortsätta med detsamma, det lilla vi sett av Newcastle ser väldigt lovande ut! Och nu ska vi ut och höra på en blueskeikka. Bara vi hittar.

-Tom

Befriande

Jag har inte använt smink på tre veckor. Synd för Tom, skönt för mig.
-Sara

Sooloilua

Tom har varit sjuk de senaste dagarna, därför lite synkkä meininki här vilket kanske märktes i och med gårdagens väderangst. Idag tyckte jag ändå att jag lite behövde aktivera mig och var så illojal att jag lämnade Tom på hostellet och vila medan jag hyrde en cykel för att utforska Port Macquairie lite. Jag cyklade längsmed kusten, vyerna var vackra som vanligt. Stränder med vit sand och tuffa klippor.


Längsmed en strand hade alla stenar målats. Det var lite kul tyckte jag.









Skylten gav mig hopp om att få se min första koala live. Det hände inte. Jag fick nöja mig med lite pelikaner.

Meanwhile har Tom läst på sin spännande dekkare på hostellet och popsi någon dundermedicin som en tysk tjej på hostellet gav honom. Vi får hoppas att den hjälper så att han också får göra något kul i morgon. Nu ska vi äta pizza, backpackerdiet på sitt allra bästa:)

-Sara

Regn

Den allmänna uppfattningen om att solen skiner i Australien har visat sig vara en myt. Här regnar nu fjärde dagen i rad. Jag vet att jag inte kan förvänta mig sympatier från alla som klarat av hela hösten i Finland, men vi kom ju ändå till andra sidan jordklotet med förhoppningar om sol och värme... Suck.

- en bitter Sara

Port Macquaire - en stad i koma

Igår natt hoppade vi på bussen till Port Macquaire från Byron Bay. Den gick halv ett på natten och tog sex timmar. Det var hemskt. Vi sov ca en timme var, och frös hela vägen. Men nu är vi här!

Hostellet vi bor på är i särklass det bästa hittills! En massa gratis saker, trevlig personal, lugnt och behagligt och så har vi ett eget rum! (efter lite prutande över mailen fick vi det för bara två dollar mer per natt än en dorm) här ska vi vara fem nätter, det ska bli så skönt att få sova ostört o oväckt en hel natt... Det börjar bli några veckor sen senast.

Vi tog en liten titt på staden idag. Det är ett litet ställe på kusten, typ 17 000 inv. och alla tycks sova. Men det passar oss bra, Byron Bay var ett rätt så intensivt ställe, så det här blir fint. Lite människor, men nio stränder. Dessutom har de en klättervägg som vi ska ge oss på imorgon, Craig var en passionerad klättrare och fick oss övertalade att prova på det.

Annars så var Byron Bay -veckan den bästa hittills. Förutom att man aldrig fick sova då gänget rörde sig väldigt mycket in och ut ur rummet under nätterna så hade vi skitkul! Surfingkarriären lade vi på hyllan, men nu är det iaf testat. Engelsmännen vi hängde med saknar jag redan, men en av dem sku försöka lägga om sina resplaner lite så att vi sku träffas på NZ, eventuellt. Reser ni nångång längs med östkusten i Oz så rekommenderas BB starkt!

Klockan är åtta här nu, jag går och lägger mig. Nattinatt

- Tom

Backpacking-vardagen

Vi har nu varit i Byron Bay i en vecka och jag börjar nu äntligen känna lite lugn i själen. Den första tiden under sådana här resor brukar jag vara lite rastlös, det tar en tid att vänja sig vid att laga mat i sällskap av 20 andra hungriga typer, att sova i ett 16-personers rum (okej, det är jag inte riktigt van vid ännu, but getting there...) och att aldrig ha tid bara för sig själv. Hur som helst så har vi nu ägnat tiden åt långa promenader genom regnskogen, joga, surfing, lenkkin, simning och läsning. Båda två slukar böcker som aldrig förr och det är ganska skönt och roligt. Under kvällarna dricker vi öl i sällskap av de engelska surfkillarna, de är otroligt snälla typer och har blivit vår provisoriska familj här på hostellet. Med andra ord är allting ganska lugnt och skönt och det gäller bara att luta sig tillbaka och njuta. Inte orkar man ju bara ta det lugnt hur länge som helst, vi båda trivs nog med arbete så pass mycket, men för tillfället är det bra just så här.

Nedan följer lite bilder härifrån:

Surf-Tom gör ett tappert sista (?) försök att surfa. Vi har konstaterat att det här med surfing inte riktigt är vår grej. Otroligt svårt, tungt och krångligt. Iden av surfande var nog bättre än verkligheten.




Utsikt över Tallow Beach från en regnskogs-rutt som leder upp till fyren vid Australiens mest östliga punkt.




Svettiga och glada efter att ha klättrat upp till fyren, rutten går alltså genom regskogen och består av trappor i varierande längd och höjd i ca en kilometer...

Efter allt hurtbullande bör man ju få någon sorts belöning. Bagerierna och cafeerna i Byron Bay är helt otroliga och snålvattnet bara rinner när man går omkring gatorna. På bilden Tom ocn en massiv äppelpaj som vi suktat efter i flera dagar. Igår köpte vi den äntligen. Med hjälp av Craig och Lee åt vi upp ca en tredjedel. Den blev ett större projekt än vi räknat med...
-Sara