Att hoppa ur ett flygplan

Tänkte jag skulle berätta om mitt fallskärmshopp före jag glömmer bort det hela. Man kan hoppa fallskärm (skydivea) på flera ställen i NZ, det är ganska populärt. Enda skillnaden mellan de olika är förstås utsikten, så jag hade helst gjort det i Fiordland för jag tror det hade varit riktigt unikt, men efter lite forskning fick jag reda på att man inte kan göra det där, finns inga företag i den regionen mer. Så efter att ha kommit till Wanaka och sett hur vackert och speciellt det är där, med både sjöar och berg, bestämde jag mig för att det fick bli där. På morgonen när jag vaknade och såg att det var fint väder ringde jag och bokade tid. Jag ringde kl 8 och skulle vara på plats kl 10, så det gick rätt så fort.

Väl där vägde de in en och man skrev under papper på att inget som händer är på deras ansvar (förstås) och sen såg man på en kort video över vad man hade framför sig. Allt man själv behöver göra är att hålla i selen de första sekunderna, och hålla huvudet bakåt och benen bakåt medan man skjuter höften framåt och på så sätt bildar en båge av sig själv. Sen skulle man välja om man ville hoppa från 12000 (45sekunders fritt fall) eller 15000 fot (60sekunders fritt fall.) jag valde 12, prisskillnaden var 200dollar! Man får också välja med en massa annat, instruktören (killen du är fastspånd i) kan ha a) en kamera eller b) en filmkamera fastspänd på handleden och fota dig på vägen ner, och det ännu dyrare alternativet är att en annan kille hoppar bredvid dig och filmar dig på vägen ner, sen klipper de ihop allt till en film som man får på dvd. Det sista alternativet kostade ytterligare 400 dollar. Jag tog iaf bara ett vanligt hopp, jag är lite gammaldags på det viset.

På en fin dag gör de tiotals flygningar, och det här var en fin dag. Det lilla planet som tog en upp åkte skytteltrafik hela dagen. Det ryms 7 tandempar per gång, och vissa instruktörer hoppar över 20 gånger på en dag. Allt gick väldigt smidigt och snabbt, jag tog på mig en halare och en mössa och en tjej spände på mig selen och lite senare kom min instruktör, Barney, och dubbelkollade den och gav mig en 15sekunders genomgång av vad han ville att jag skulle göra (bågen.) Barney var en ungersk man som talade engelska med en accent som gjorde att han lät som en skurk från Sovjet i en Bond film. Alla instruktörer var killar (jag frågade varför, men det var tydligen bara slumpen) och det var en sån boysclub att huhu! Ryggdunk, höga femmor och råa skämt som följdes av råa skratt så långt örat kunde nå, men de var så lugna och avslappnade att det smittade av sig.

Jag stod och kollade på när andra kom nersinglande när Barney drog mig i armen och det var vår tur. På vägen till planet fick jag höra att jag skulle hoppa först, vilket jag på nåt sätt var övertygad om att var värre än att hoppa bland de sista. Vi trängde in oss i planet allihopa, jag närmast dörren (dörren var en skjutdörr av genomskinligt plast utan lås!) och sen for vi upp. Det tog ungefär 20 minuter att komma till 12 000 fot, och utsikten var otrolig. På vägen upp kopplade Barney fast mig i sig, och utan förvarning slet de sen upp dörren och sa att jag skulle slänga benen utanför. Ljudet var öronbedövande, dels på grund av propellern, men mera på grund av vinden. Sen gick allt fort, utan att jag riktigt insåg det själv dinglade mina fötter utanför planet, och i nästa stund såg jag bara himmel. Jag hann inte ens bli rädd förrän Barney hade knuffat ut oss, och eftersom han var tyngre än mig föll han neråt och jag såg bara uppåt. Efter några sekunder (kändes som 30 men var nog bara 2) av att vi snurrade runt hit och dit fick Barney oss på rätt köl (ansiktena neråt) och klappade mig på armen vilket betydde att jag fick släppa händerna från selen. Sekunden jag gjorde det pressades armarna bakåt och utåt, och det var den mest obeskrivliga känslan nånsin! Vi föll i närmare 200km/h i 45 sekunder, och det var alldeles overkligt. Det kändes som att man låg alldeles stilla i luften och att det bara blåste väldigt hårt runt öronen. Fallet kändes oändligt, tiden stod stilla men tankarna rusade genom huvudet i rekordfart. Jag försökte koncentrera mig på att förstå vad det var som höll på att hända, och att spara känslan nånstans för jag insåg att jag troligen var i nåt sorts chocktillstånd och att det skulle vara över fortare än jag skulle hoppas. Utsikten var otrolig, man såg Lake Wanaka och Lake Hawea, en flod som ringlade sig längre än man såg och snöklädda bergstoppar överallt. I ett skede skojade Barney till det lite och vi började snurra runt i otrolig fart, det var bara i några sekunder men det väckte på nåt sätt mig ur det hela och jag insåg vad vi höll på med. I nästa stund kändes det som att nån hade dragit mattan undan fötterna på en, och det var enda gången det kändes som att man föll. Barney hade löst ut fallskärmen, och med ett ryck blev det alldeles tyst och vi dalade långsamt neråt. På vägen ner pekade Barney ut olika bergstoppar och annat åt mig, men jag registrerade inget av vad han sa. Den enda klara tanken jag hade var att mina öron hade gått i nån form av lås som jag inte kände igen (det släppte 10min efter att vi landat) och att 45 sekunder hade känts som en evighet, men var över alldeles för fort.

Landningen var mjuk, men den kunde likaväl ha varit hård och smärtsam, jag var så hög på adrenalin att jag ändå inte hade märkt nåt. Att hoppa fallskärm var det absolut häftigaste jag har gjort i hela mitt liv. Det här kommer ni väl inte att tro på, men inte för en enda sekund var det skrämmande. Alla var så lugna och proffsiga, och framförallt rusade adrenalinet genom kroppen så fort att man inte hann känna av nån rädsla. Om du nångång får möjlighet att hoppa fallskärm över ett vackert område - gör det. Jag garanterar att du inte ångrar det.

-Tom

Wanaka bjuder på sol och berg!

Vi har tagit oss några kilometer vidare på vår resa, ni ska få en snabb genomgång. Från glaciärerna körde vi vidare längs med västkusten, den här gången gick vägen inte helt längs med kusten så vi kunde köra lite effektivare och inte stanna och oja och voja oss över alla utsikter hela tiden. Vi kom till den lilla (inv: 300) staden Haast och övernattade där. Haast är så litet och avlägset att de inte har telefonnät där! I vår trogna turistguide Lonely Planet läste vi att en av Nya Zeelands här-måste-du-äta-restauranger fanns i en ännu mindre stad (inv: uppskattningsvis 20) 50km från Haast, Jackson Bay. Vi körde dit och restauranen visade sig vara i storleken av en husvagn. Vi satt oss ner och åt fish&chips, och den utsikten och lugnet gjorde nog att den förtjänade att vara på listan! (det var nog inte maten)






Vägen från Haast till Wanaka hetter Haast Pass och går mellan bergen ända fram till Lake Wanaka och den bredvidliggande Lake Hawea. Utsikterna var som de brukar!




Snabbstopp vid Blue water pool. Vattnet var så klart att fiskarna man såg simma runt såg ut som att de svävade i luften









Bergen imponerade inte på Sara.


Så nu är vi i Wanaka, och har varit här några dagar. Vi bor i ett hus som står tomt för tillfället. Huset ägs av en tjej som är i USA och åker skidor. Hon hyrde ut det åt min storebrors kompis Nick som bodde här fram tills för två veckor sedan. Nick flyttade då till Christchurch för att börja studera och hyr ut det i andra hand till sin kompis Dave, som är i Australien och skejtar. Så via Nick får nu vi bo här gratis! (vi tar hand om katten dock) Det är såååå skönt att få ha ett eget ställe och ett eget KÖK! Hostell är bra, men det är skönt med en paus från att kocka tillsammans med 20 andra. Hursomhelst, Wanaka är AWESOME! Bakom huset finns en liten kullle (300m hög) som vi gick upp på för att få en överblick. Naturen är häftig är, två sjöar omgivna av några kilometer platt mark åt alla håll och och sen berg runt det hela.






Taggade av den lilla kullen tog vi oss an en större, Roys Peak. (man ser toppen sticka upp genom molnen på den övre bilden) 2,5 timmar tog det att gå upp till 1530 meters höjd (okej, vi startade på 300) och utsikten var najs!












Lunch, New Zealand style




Nervägen tog 2 timmar och var mycket värre än uppåt! Det var ganska brant, så knäna och vristerna tog ordentligt med stryk

Wanaka är ett väldigt trevligt ställe! Det är vackert som bara vad, med sjön och alla bergen, och det finns en alpby känsla över det hela! Staden är liten (inv: 5000) med det finns mycket turister här också så siffran är säkert lite högre än så. Turiststaden Queenstown ligger mindre än en timme härifrån, och kiwina säger att Wanaka är ungefär likadant som Queenstown, men mycket mindre turister och allt vad de medför. Här finns massor att göra, men tyvärr behöver man antingen mycket pengar för att göra det (hyra cykel/kayak/wakeboard etc) eller så bor man här och äger den utrustningen som behövs. Men utan varken mycket pengar eller rätt utrustning är det begränsat till att gå och springa i bergen och simma i sjön. Förutsättningarna för att ha mycket skoj här finns, och jag skulle inte ha nåt emot att bo här ett tag och spendera fritiden i bergen på en cykel!

Orkar ni läsa ännu? Duktigt! Ska bara berätta om en kul grej till. De har en bio här, Paradiso Cinema, som kan vara den bästa bion nånsin! Den är liten, och det finns inga bänkar, bara SOFFOR (och en bil!) att sitta på! Efter halva filmen pausar de och man får köpa nybakta cookies som är gjorda under första halvan av filmen! Mmmmmm.... Man fick också beställa mat till halvtid och sen sitta och proppa i sig en pizza i soffan.



Najsnajsnajsnajs!

Det blev ett långt inlägg... Jag är trött.

-Tom

P.s: de har de bästa hamburgarna jag ätit här! Jag tror de får ett eget inlägg en annan dag.

Wanaka från 12 000 fot

Jag hoppade just ut ur ett flygplan på 3,5km höjd! Vädret var perfekt, och det var det häftigaste jag gjort i hela mitt liv, helt overkligt!











Bästa julklapp/födispresent NÅNSIN! Tack pappa!

Skriver mera en annan gång, nu ska jag ut och njuta av solskenet

-Tom

Två par kalla fötter och en istid senare...

Glaciärvandrarna överlevde. Nu i efterhand så kan man konstatera att en heldags glaciärtour definitivt var värt alla pengar och besvär, men måste nog medge att motivationen nästan brast vid några tillfällen...
Vi startade alltså tidigt på morgonen iväg mot Franz Josef Glacier för att göra en heldags vandringstour på glaciären. Vi fick låna utrustning av tourorganisatören så vi såg väldigt proffsiga ut med våra magväskor och isdubbar på vandringsbootsen. Vädret såg lovande ut på morgonen, kanske skulle detta vara den första dagen utan regn på en tid. Till en början hade vi inte ens regnrockarna på. Little did we know...








Då vi först såg glaciären tänkte jag att det skulle vara hur lätt som helst att klättra upp på den. Inte särskilt brant, jämn is... Mitt självförtroende fick dock sig en liten törn då det visade sig vara en tre timmars klättring uppåt, i ösregn (som ju naturligtvis satte igång efter de första optimistiska bilderna) i allt annat än jämn terräng. Tom drog många paralleller till militären, vilket kanske tyder på att det inte var bara skojigt... Lunchen åt vi i all hast, det var lite svårt att njuta då man knappt hade någon känsel i händerna. Men sen...kom solen fram! Som på beställning! Och så var alla bekymmer som bortblåsta. Plötsligt insåg vi att vi är på en ganska unik plats och kunde verkligen ta in miljön vi befann oss i. Isen var vackert glansig och blåskiftande, solen bländade och bergen runt omkring var ståtliga. Inte varje dag man får se något sådant. Humöret var på topp under slutet av vandringen (kanske också hade något att göra med att man gick neråt...) och nu i efterhand är vi båda jätte nöjda med vår dag. Som pricken på i:et fick vi avsluta dagen med att gå gratis till "glacier hot pools" som är en badinrättning med glaciärvattensjacuzzin. Efter det åt vi pyttipanna och drack öl. So long hurtbullevandrarna.
-Sara












Och ja, alla som ännu undrar, det är en rasta som petar mig i näsan. Tom har alltså sådana nuförtiden...











För uppskattningsvis 1000 år sedan var det här inte en dal, utan ett enda berg. Sen trängde glaciären neråt och gjorde berget till grus, och nu är det en dal istället! Otroligt vilken kraft


Kukkuu i isgrottan!

Punakaiki och söderut

Vi spenderade en natt i Punakaiki, som visade sig vara en riktig jackpot! Den stora sevärdheten där heter Pancake rocks, och är klippformationer som ser ut som pancakes staplade på varandra. Ingen vet tydligen hur de uppstår, men coola var de. Hursomhelst, jackpoten var något helt annat. Vi chechade in på hostellet, och sedan sprang vi iväg på lenkki längs en vandringsstig som gick längs med en flod. Det visade sig vara en av de vackraste platserna jag sett! Så fint att jag sprang hem efter kameran och sprang den en gång till, med kameran i hand.





Pannkaks klipporna













Jumppa på stranden





Lenkki längs med floden








Naturen här är nog helt otrolig, i alla fall västkusten. Inget här verkar vara normalt, allt man ser är vackert. Jag ska försöka att inte tråka ut er med bara en massa naturbilder, jag vet att det inte är så spännande att se på då man själv inte har varit på platsen. Men oj, ojoj vilket land det här är!

Idag har vi kört söderut, och nu sitter vi på ett hostell vid byn Franz Joseph, nere vid Franz Joseph glaciären. Imorgon kl 8 far vi iväg på en heldags tour och vandrar runt omkring i glaciären, det lär ska vara jättefint säger precis alla vi talat med, så det blir säkert bra. Enda negativa är att det SPÖREGNAR och lär ska göra det imorgon också... O andra sidan tycker jag att mycket av de imponerande sakerna i naturen ser ännu häftigare ut i dåligt väder, förutsatt att man har bra kläder då. Och det får vi låna från tour agencyn.

Och till sist en hälsning till alla tvivlare: nu har det gått nästan två månader sen jag senast rört en snus, och det har inte varit några som helst problem! Told ya :)

-Tom

Greymouth och början på västkusten

Hälsningar från ett regnigt Greymouth. Planen var inte att vara här just nu, men planen sket sig. Vi skulle alltså till Punakaiki på västkusten, ett sevärt ställe enligt Elspeths partner Kim, men då vi körde där förbi insåg vi att vi varken hade någon mat eller ett hostellrum bokat. Efter många om och men for vi till butiken i Greymouth (30km bort då det förstås inte fanns någon butik i Punakaiki), men alla hostellrum i Punakaiki var fullbokade så vi bestämde oss för att stanna ett par nätter i Greymouth. Här har det regnat så vi har med gott samvete mest varit på hostellet och sett på Lord of the Rings (ettan och tvåan hittills, kanske trean ikväll). Det är galet att tänka sig att vi är i det land där de filmats! Några ställen från filmerna har vi tänkt besöka, precis vilka återstår att se (Mount Doom och Hobbiton a.k.a. The Shire står dock ganska högt på listan). I morgon ska vi igen ta oss i kragen och fara tillbaka till Punakaiki, den här gången med mat och hostellrum fixat på förhand.

För övrigt präglas tillvaron av hemska insektbett. Sandflies heter de elaka små knotten som bet (stack?) oss redan i Shambhala, men vars bett nu börjat bli så odrägliga att vi båda rivit upp våra vrister så att lakanen fyllts av sårvätska och blod, mysigt! Betten vill bara inte försvinna och jag blir snart tokig.

Till sist några bilder från roadtripen hit. Vi pinades igen av de hemska landskapen:) Jag måste dock ändå påpeka att man inte kan lite på nyzeeländare då de uppskattar en körsträcka, Kim sade att det skulle vara en "comfortable three hour drive" därifrån till Punakaiki, sex timmar tog det för oss...
-Sara

Roadtrip with my lady and Milady

Idag var vår sista dag här. Elspeth gav oss som sagt dagen ledig, så vi körde till Abel National Park, tog en vattentaxi in i parken och gick tillbaka. Totalt ca 25km och några huisiga utsikter!










Imorgon börjar vi vår sydön roadtrip. Elspeths pojkvän (heter det partner då man är i övre medelåldern?) Kim har rest runt hela ön flera gånger och tycks känna till varenda liten vrå här, så tillsammans med honom har vi utarbetat en resplan. Han kom med många bra tips som vi ska ta till vara på! Det är lite synkkä att lämna dem dock, vi har haft det bra här. Arbetat hårt om dagarna och på kvällarna har Elspeth och Kim oftast bjudit oss och några av sina skojiga kompisar på fina middagar på verandan. Deras kompisar har för de mesta visat sig vara roliga filurer, bl.a. ett gay par från London/Amsterdam som äger två av Londons finaste restauranger, och Ruth som just spenderat två veckor på Alaska (!) och har en enorm skulptur på NZ National Gallery. Men vi är grymt taggade för att börja resa igen också, och med en så här lyckad wwoofing erfarenhet i ryggsäcken lär vi nog göra det igen. Kim försöker få oss till sin kompis i Queenstown, så kanske vi slår oss ner där en stund också.


"Who's a good doggy?"

Värdarna tog oss förresten på The Tide Ride igår. Vi guppade runt byn Mapua i strömmen i tio minuter. Vattnet var under 20 grader, så det blev rätt så kallt. Häftigt var det inte, men rätt så trevligt.

-Tom