Att hoppa ur ett flygplan

Tänkte jag skulle berätta om mitt fallskärmshopp före jag glömmer bort det hela. Man kan hoppa fallskärm (skydivea) på flera ställen i NZ, det är ganska populärt. Enda skillnaden mellan de olika är förstås utsikten, så jag hade helst gjort det i Fiordland för jag tror det hade varit riktigt unikt, men efter lite forskning fick jag reda på att man inte kan göra det där, finns inga företag i den regionen mer. Så efter att ha kommit till Wanaka och sett hur vackert och speciellt det är där, med både sjöar och berg, bestämde jag mig för att det fick bli där. På morgonen när jag vaknade och såg att det var fint väder ringde jag och bokade tid. Jag ringde kl 8 och skulle vara på plats kl 10, så det gick rätt så fort.

Väl där vägde de in en och man skrev under papper på att inget som händer är på deras ansvar (förstås) och sen såg man på en kort video över vad man hade framför sig. Allt man själv behöver göra är att hålla i selen de första sekunderna, och hålla huvudet bakåt och benen bakåt medan man skjuter höften framåt och på så sätt bildar en båge av sig själv. Sen skulle man välja om man ville hoppa från 12000 (45sekunders fritt fall) eller 15000 fot (60sekunders fritt fall.) jag valde 12, prisskillnaden var 200dollar! Man får också välja med en massa annat, instruktören (killen du är fastspånd i) kan ha a) en kamera eller b) en filmkamera fastspänd på handleden och fota dig på vägen ner, och det ännu dyrare alternativet är att en annan kille hoppar bredvid dig och filmar dig på vägen ner, sen klipper de ihop allt till en film som man får på dvd. Det sista alternativet kostade ytterligare 400 dollar. Jag tog iaf bara ett vanligt hopp, jag är lite gammaldags på det viset.

På en fin dag gör de tiotals flygningar, och det här var en fin dag. Det lilla planet som tog en upp åkte skytteltrafik hela dagen. Det ryms 7 tandempar per gång, och vissa instruktörer hoppar över 20 gånger på en dag. Allt gick väldigt smidigt och snabbt, jag tog på mig en halare och en mössa och en tjej spände på mig selen och lite senare kom min instruktör, Barney, och dubbelkollade den och gav mig en 15sekunders genomgång av vad han ville att jag skulle göra (bågen.) Barney var en ungersk man som talade engelska med en accent som gjorde att han lät som en skurk från Sovjet i en Bond film. Alla instruktörer var killar (jag frågade varför, men det var tydligen bara slumpen) och det var en sån boysclub att huhu! Ryggdunk, höga femmor och råa skämt som följdes av råa skratt så långt örat kunde nå, men de var så lugna och avslappnade att det smittade av sig.

Jag stod och kollade på när andra kom nersinglande när Barney drog mig i armen och det var vår tur. På vägen till planet fick jag höra att jag skulle hoppa först, vilket jag på nåt sätt var övertygad om att var värre än att hoppa bland de sista. Vi trängde in oss i planet allihopa, jag närmast dörren (dörren var en skjutdörr av genomskinligt plast utan lås!) och sen for vi upp. Det tog ungefär 20 minuter att komma till 12 000 fot, och utsikten var otrolig. På vägen upp kopplade Barney fast mig i sig, och utan förvarning slet de sen upp dörren och sa att jag skulle slänga benen utanför. Ljudet var öronbedövande, dels på grund av propellern, men mera på grund av vinden. Sen gick allt fort, utan att jag riktigt insåg det själv dinglade mina fötter utanför planet, och i nästa stund såg jag bara himmel. Jag hann inte ens bli rädd förrän Barney hade knuffat ut oss, och eftersom han var tyngre än mig föll han neråt och jag såg bara uppåt. Efter några sekunder (kändes som 30 men var nog bara 2) av att vi snurrade runt hit och dit fick Barney oss på rätt köl (ansiktena neråt) och klappade mig på armen vilket betydde att jag fick släppa händerna från selen. Sekunden jag gjorde det pressades armarna bakåt och utåt, och det var den mest obeskrivliga känslan nånsin! Vi föll i närmare 200km/h i 45 sekunder, och det var alldeles overkligt. Det kändes som att man låg alldeles stilla i luften och att det bara blåste väldigt hårt runt öronen. Fallet kändes oändligt, tiden stod stilla men tankarna rusade genom huvudet i rekordfart. Jag försökte koncentrera mig på att förstå vad det var som höll på att hända, och att spara känslan nånstans för jag insåg att jag troligen var i nåt sorts chocktillstånd och att det skulle vara över fortare än jag skulle hoppas. Utsikten var otrolig, man såg Lake Wanaka och Lake Hawea, en flod som ringlade sig längre än man såg och snöklädda bergstoppar överallt. I ett skede skojade Barney till det lite och vi började snurra runt i otrolig fart, det var bara i några sekunder men det väckte på nåt sätt mig ur det hela och jag insåg vad vi höll på med. I nästa stund kändes det som att nån hade dragit mattan undan fötterna på en, och det var enda gången det kändes som att man föll. Barney hade löst ut fallskärmen, och med ett ryck blev det alldeles tyst och vi dalade långsamt neråt. På vägen ner pekade Barney ut olika bergstoppar och annat åt mig, men jag registrerade inget av vad han sa. Den enda klara tanken jag hade var att mina öron hade gått i nån form av lås som jag inte kände igen (det släppte 10min efter att vi landat) och att 45 sekunder hade känts som en evighet, men var över alldeles för fort.

Landningen var mjuk, men den kunde likaväl ha varit hård och smärtsam, jag var så hög på adrenalin att jag ändå inte hade märkt nåt. Att hoppa fallskärm var det absolut häftigaste jag har gjort i hela mitt liv. Det här kommer ni väl inte att tro på, men inte för en enda sekund var det skrämmande. Alla var så lugna och proffsiga, och framförallt rusade adrenalinet genom kroppen så fort att man inte hann känna av nån rädsla. Om du nångång får möjlighet att hoppa fallskärm över ett vackert område - gör det. Jag garanterar att du inte ångrar det.

-Tom