Bye bye Wellington

Vi fick tillbaka Milady, och kom undan med blotta förskräckelsen (och 100€.) Nu rullar hon fint igen, och vi hoppas att hon håller ihop även de sista veckorna. Imorgon kör vi vidare norrut.

Vi var som sagt sjukt taggade för Wellington, men vädret här har varit så skit att våra förväntningar inte helt införlivades. C'est la vie. Wellington är känt för sitt dåliga väder (framförallt den extrema vinden) och nu vet vi varför. Regn och rusk och stormvindar för det mesta, men det sjuka är att det kan byta 5ggr på en dag och inom loppet av minuter är solen framme och man får ta av sig några lager. Och just som du fått av dig jackan är det minusgrader igen. Typ. Och molnen rör sig så snabbt i den här blåsten att solen blinkar. Typ. Så vår vecka har mest gått ut på att sitta på cafeer, vilket det verkligen inte finns brist på här! Hela stan är fullproppad med cafeer och restauranger, vägg i vägg, kvarter efter kvarter! Sen har vi gått på några museer också, varit till the botanical gardens och en dag då vädret tillät uber turistade vi med kameran i ena handen och guideboken i andra. Bara magväskan som fattades när vi gick genom stan och pekade på byggnaderna och läste högt ur guideboken.



Nya Zeelands riksdagshus, the Beehive, Getingboet. Cool




Parlamentshuset, eller nåt. Gjort av trä. Coolt det med



Wellys kollektivtrafik. Är det en spårvagn på hjul, eller en buss på el? En bussvagn?



Här, gott folk, är den riktigt stora sevärdheten. Mrs Higgins cookies. Oslagbara. De säljer dem nybakta och varma och BILLIGA! Skulle vi ha haft med ett tält är det här jag skulle ha campat. Tjockisen inom mig hoppar jämfota av lycka. Bästa cookiesen nånsin, vill inte säga hur många gånger jag gått dit och köpt nybakta cookies under de senaste dagarna.... (fem)

Imorgon kör vi vidare, nästa stopp är Tongariro, ca 5h norrut. Det är en nationalpark som sägs ha "one of the worlds best one day walks." Och inte bara det, där finns också Mordor och Mt Doom! (från Sagan om ringen filmerna, ifall nån har levt under en sten) Ikväll ska vi träffa kanadensarna Doug och Saba en sista gång.. Och tidigare idag for vår belgiska vän Simon vidare. Backpackerlivet är ganska hårt emellanåt, man träffar fina människor som man fäster sig vid, och några dagar senare åker de eller vi vidare och man träffas aldrig igen. Men så är det.

Nu ska jag krypa ner under täcket och dricka öl och läsa, Sara ska på joga. (öl vinner alltid över joga i min bok)

Hejhopp

-Tom

Lite sämre fiilis i Wellington

Nåja, vi hade alltså sett galet fram emot Wellington, men det gick inte helt som planerat. Vädret har varit uselt, bara regn och vind. Det är iskallt på hostellet och man huttrar från morgon till kväll. Typ. Dessutom visade Milady plötsligt sin mörka sida. Efter att hittills ha fungerat perfekt bestämde hon sig plötsligt för att idag skulle vara en bra dag för att inte starta. Alls. Så i morgon ska hon bogseras til bilmekanikern och sen vet vi mera. Lite dålig fiilis här på andra sidan jorden med andra ord. Inte ett särskilt positivt inlägg, men tyckte i varje fall att en uppdatering var på sin plats så ni vet att vi lever. Ikväll är vi hur som helst bjudna på middag till kanadensarna Saba och Doug så det borde ju fungera som en liten pick-me-up. Så måste alla hålla tummarna för att det inte är ett alltför stort (och dyrt!) problem med bilen så att vi kan fixa den utan att bli ruinerade.
-Sara

Hej hej hallå, dagboken

Kaikoura är bakom oss, men sommarvädret hängde med! Här är alldeles perfekt väder nu, så där finsk sommar förrän den obligatoriska värmeböljan kommer då alla flyr ut till skärgården för att undvika hettan i städerna, men istället sitter i bastun och säger "Man skulle ju inte få klaga, men nu är det nog liiite för varmt." Det här betyder förstås att jag ska börja jobba på kräft-brännan.

Kaikoura var som sagt en kiva paikka. I det fina vädret gick vi på en lång promenad för att komma till sälarnas chill out paikka. Jag har nån underlig fascination för sälar så jag var barnsligt uppjagad då vi äntligen fick se dem. Och där låg de på stranden och kunde inte bry sig mindre om att vi satt och stirra på dem några meter ifrån. Det påminde mig lite om när Ebba hade valpar, före de blev så stora att man kunde leka med dem, och vi bara satt och stirrade på dem och tyckte minsta lilla rörelse var jättegullig. Sälar är söta. Basta.







Där låg de och latade sig. Ibland satte de upp huvudet bara för att sen lägga sig igen med en stor suck som om det hade varit en riktig kraftansträngningen att se sig runt. (Det påminde mig också om Ebba)

Idag körde vi sen vidare, till vår sista stopp på sydön, Picton. Härifrån tar vi båten till Wellington på söndag där vi stannar en vecka. Picton är en liten stad, men jättefin! Byggd runt en marina längst inne i ett stort Sound. Vi hade tänkt paddla kayak här, men det var lite för dyrt. Så vi spelade minigolf istället. (jag vann)

Det är lustigt hur olika väst- och östkusten har varit. Här på östkusten är det varmt, vinden blåser varmt, solen skiner, man kan sola och simma. Och då är det riktigt i slutet av sommaren nu. Västkusten var vi på mitt i högsommaren, och vädret var oförlåtande. Regn, storm, kallt, hårda vindar och simförbud längs med hela kusten pga för starka vindar och strömmar. Inte bara just då vi var där, permanent simförbud längs med hela västkusten! Det var häftigt att se, och västkusten hade definitivt mera att bjuda på, mer dramatiska landskap och högre berg... Men man kunde inte sitta på en terrass och dricka öl där inte. Så jag tror det blir oavgjort i kampen mellan kustarna.
Skämt åsido, västkusten var häftigare, men det är skönt att kunna ta det lugnt och njuta av vädret nu.







Kaikoura


Picton

Imorgon ska vi ligga på stranden, om vädret håller i sig, sen far vi över till Wellington, och är så taggade för det! Vi hann inte se just nåt av den stan förra gången, men det lilla vi såg (och nu har läst om) gav mersmak. Det finns hur mycket som helst där, och påminner rätt så mycket om Melbourne (vilket har varit min favoritstad hittills) och så blir det också kul att komma till en storstad efter alla småbyar, berg och sjöar.

Roger över roger ut

-Tom

Akaroa och Kaikoura

Resan rullar vidare i småstädernas tecken! Min småkusin Linda var här för nåt år sedan, och under sin resa fastnade hon på ett litet (jättelitet) ställe utanför Christchurch, Akaroa, för några månader. Vi måste ju förstås kolla what the fuzz was all about, så vi bokade en natt på hostell där och hoppade i bilen. Och efter att ha parkerat och checkat in förstod jag mycket väl charmen med stället! Det var en liten by vid en sjö och berg runt omkring, och massvis med cafeer. I två dagar gjorde vi inte nåt annat än läste och satt på cafeer, typ. Det var skööööööönt











Idag har vi sen kört vidare norrut längs med kusten och stannat till vid staden Kaikoura för två nätter. Det har varit rätt så kallt den senaste veckan men här är det varmt och skönt! Här kan man fara på olika safarin för att se på blåvalar eller delfiner, från vattnet eller luften. Eftersom allt sånt är så dyrt gick vi istället och tog en öl på terrassen. Få saker smakar lika bra som en terde-öl i solskenet! (med utsikt över havet och bergen, namnam) Det är i princip allt vi gjort idag...




Lugna dagars magi. Imorgon ska vi gå och kolla på ett gäng sälar som latar sig på stranden här i närheten. Och sen kanske tillbaka till terrassen..





Vi har förresten gjort om vår resplan en del. Vi är här två nätter, sen två nätter i Picton och sen tar vi färjan tillbaka till nordön. Där hade vi ju tänkt jobba och sen resa, men så blir det inte. Eftersom vi har så lite tid kvar, så struntar vi i att jobba och gräver istället vår skuldgrop lite djupare, wwoofar lite på nordön, och kommer hem två veckor tidigare. Man tjänar så dåligt här iaf så det är fiffigare att jobba ihop de pengarna hemma i Finland. Så, den 26 april landar vi i Helsingfors, lagom till vappen firandet!

-Tom

Christchurch

Som jag redan nämnde i det förra inlägget så var förväntningarna inte helt positiva inför att komma till Christchurch. Staden som i februari 2011 drabbades av en stor jordbävning har av de flesta, både backpackers och nyzeeländare, beskrivits som en död och deprimerad stad där det inte finns något att göra. Hur som helst såg vi fram emot att komma till en större stad igen och försökte att inte ha en negativ inställning till staden innan vi ens sett den. Det visade sig att en så tragisk händelse som en jordbävning ibland kan vara väldigt sporrande för människors innovationsförmåga och att mycket positivt kan växa fram ur en kollektiv vilja att se framåt.

På hostellet där vi bodde träffade vi första kvällen tre kanadensare, Anouck, Jeremy och Jules, som kom att utgöra vår familj de tre dagarna i staden. Gång på gång har vi konstaterat att det är väldigt lätt att umgås med kanadensare och det bekräftades även nu.



Den första dagen spenderade vi med dem, först på en matmarknad (där vi till frukost åt crepes med blåbär och lemoncurd respektive hallon och vitchoklad, megamums!) sedan i stadens centrum. Stora delar av centrum var avstängt på grund av jordbävningen. Byggnader hade rasat, gatulampor var sneda, asfalten hade spruckit. Jordbävningen som även skördat 181 människoliv hade nog lämnat sina spår och det var en verkligt sorglig syn. Just den här dagen hade det öppnats en "gång" genom det här området som ledde till katedralen som hela staden byggts omkring. Katedralens högsta torn hade rasat och väggarna hade blivit så förstörda och osäkra att den inte mera får användas. "Gången" hade öppnats så att de lokala skulle få ta farväl till sin vackra kyrka innan den antagligen kommer att rivas.








Som jag ändå tidigare nämnde, bland allt det här tragiska har det också vuxit fram en del nytt. Det kanske bästa exemplet är det nya shoppingkomplexet Re:START, som består av shippingcontainers i alla regnbågens färger som butiker och cafeer öppnat nya utrymmen i. Det var förstås viktigt att snabbt få igång livet i staden igen efter jordbävningen och därför var dessa stabila containers en fiffig lösning för att låta jordbävningsdrabbade butiker få igång sin business igen. Den ursprungliga planen var att detta bara skulle vara en tillfällig lösning, men flera av butikerna har uttryckt önskemål om att hålla kvar containrarna då de börjat symbolisera "det nya Christchurch". Dessutom ser de ganska skojiga ut.









På kvällen gick vi på öl till den lokala pubben där alla tiders sämsta coverband spelade. Kvällen var hur som helst riktigt skojig, vi träffade äntligen Nick (han som fixat lägenheten åt oss i Wanaka). Tyvärr blev jag förkyld då vi satt utomhus och undvek bandet största delen av kvällen. Nästa dag blev alltså ganska lugn, vi drog kanadickerna med på bio och låg för övrigt på hostellet och läste.

Nu i efterhand konstaterade vi att vi kanske inte såg så mycket av Christchurch som vi hade velat. Det blir lätt så då man umgås med skojiga typer, i stället för att gå omkring sitter man på hostellet och hänger. Men det är ganska så kul det också.

Nu är vi i Akaroa, mera om det någon annan dag. Tjo från en snorig Sara som sitter inne på hostellet och fryser och hostar oxh tycker synd om sig själv. Tom är på lenkki i solskenet. Bittert? Jo.

En liten update om var vi hållit hus

Den sista dagen i Queenstown flög förbi, åter denna gång i bl.a. Fergburgers tecken. Tom hade inte fått tillräckligt av dessa underverk till burgare och antog projektet Big Al, en burgare med bl.a. två biffar, ost, bacon, två ägg... You get the point, Big Al var gigantisk. Vi var också och bowlade, ett billigt och väldigt lugnt alternativ i extremsporternas Mekka.



Från Queenstown tog vi en liten tripp till Mt Cook National Park för att bonga det högsta berget det här landet har att bjuda på. Med sina 3754 meter var det som vanligt en mäktig syn (även om jag kanske måste medge att de här fina bergen kanske inte mera har helt samma jawdropping effekt som de hade i början).



På vägen bort från Mt Cook åkte vi till ett cafe som skulle ha "det bästa läget någonsin för ett cafe" enligt Lonely Planets beskrivningar. På vägen upp på berget (naturligtvis var det högt uppe) såg vi en bil långt framför oss som körde med bagageluckan uppe. Om en stund bongade vi en väska på vägen. Den plockade vi naturligtvis upp, eftersom vi antog att gänget i bilen var på väg till samma cafe, och tänkte ge tillbaka den åt ägarna där. Innan vi kom till toppen kom samma bil sedan emot oss, vi stannade den och gav väskan tillbaka till det väldigt lyckliga gänget kineser inuti. De insisterade på att få bjuda oss på en kaffe i cafeet som tack. Under kaffestunden visade det sig att väskan innehållit kamerautrustning för antagligen tusentals dollar så man kan förstå att de blev glada för att få den tillbaka. De överöste oss också med komplimanger om hur vackra vi är inuti och hur vi har hjärtan av guld då vi är så ärliga, en liten egoboost så där passligt på morgonkvisten haha. Vi blev också bjudna till Auckland för att stanna hos en av kineserna och gå och se på Volvo Ocean Race med honom (hans företag sponsrade någon båt där), vilket ju hade varit otroligt tufft. Tyvärr passar det inte alls in i våra planer, men vi fick hans visitkort i stället och en stående inbjudan till hans hem i Kina. Ärlighet varar längst gott folk!




Utsikten från cafeet var verkligen inget att klaga på.

Efter kaffestunden åkte vi vidare till Christchurch där vi befinner oss nu. Förväntningarna var något blandade inför att komma till den här jordbävningsförstörda staden. Hur som helst skulle det bli skönt att komma till en lite större stad och få en paus från alla huisiga utsikter (pinsamt att medge, men inte mindre sant för det). Skriver mera om Christchurch vid lämpligt tillfälle... Tjo!
-Sara

Location:Liten update...

Grejer jag inte insåg att var ren lyx innan jag började backpacka...

... 1. Att jag är den enda som snarkar i rummet där jag sover. Uppskattar inte alls att vara tvungen att höra på diverse killar i våra dorms som tydligen gjort det till sin uppgift i livet att överrösta mina kvinnliga småsnarkningar med snarkningar som kunde lyfta taket.

2. Att temperaturen på duschvattnet går att få rätt på en gång. Det är alltid ett spänningsmoment att gå i dusch på hostellen. Ifall man har tur nog att vattentrycket är sådant att man faktiskt blir våt någorlunda snabbt så är det ändå en utmaning att reglera temperaturen så att den blir rätt. Vanligtvis börjar det med iskallt en stund, sen brännhett. Sen är man väl hittat rätt temperatur så kan det plötsligt hoppa till då någon börjar använda duschen bredvid. Ekologiskt blir det åtminstone då man helst inte står där en sekund längre än nödvändigt.

3. Att få äta sitt morgonmål (och alla andra måltider för den delen) utan att vara tvungen att kämpa om bestick, muggar, tallrikar etc. med tio andra backpackers som förstås är lika vrålhungriga som jag. Vissa hostell har riktigt okej kök faktiskt, men på andra är det verkligen en kamp att få en måltid till stånd. Redan att göra en smörgås kan vara ett stort projekt. Ingenstans finns det osthyvlar så det gäller att hinna till den vassaste kniven innan någon annan och sedan stå och skära upp osten medan någon står med sina ögon på kniven och bara väntar på att man ska lägga den ifrån sig.

4. Att ha en hel garderob med kläder. Ni vet den där känslan "jag har inget att sätta på mig". Ta den x1000 och ni kan tänka er hur det är här. De kläderna som i början av resan var det där lite snyggare har nu blivit downgraded till något man väl måste dra på sig IGEN. Det här låter som världens ytligaste grej att skriva om, men då man känner sig ful varje dag man går ut ur dörren blir det lite påfrestande efter en tid. Tom har drömt om sin läderjacka och conversen en tid nu, jag om andra byxor än de farkkun jag har här och som, konstigt nog efter alla hamburgare, börjat klämma något vid midjan.

5. Att veta vad man har för mat i kylskåpet. Några gånger nu har vår mat blivit stulen ur våra kassar, då vi sedan tänkt laga något har vi plötsligt märkt att hälften av ingredienserna saknats. Andra gånger har vi av misstag lämnat något efter oss då vi glömt att packa ner det i mitten av allt kökskaos som nämndes under punkt tre.

6. Att internet och ens mobiltelefon fungerar. Det har dock varit lite lustigt att till och med tvingats använda en telefonkiosk då vi befunnit oss i en stad (by?) där det inte finns något mobilnät. Mobiltelefoner är (framför allt i Finland) en sådan självklarhet att man inte vanligtvis ens funderar på om de månne fungerar. Här är det lite annorlunda... Och det här med unlimited wifi är nog bara något att drömma om, det tänker jag inte ens gå in på.

Ni ska nu inte tro att jag går omkring och blir irriterad på de här grejerna varje dag, man blir ju van vid det mesta. Det här inlägget är mer menat att peka ut de små grejerna som jag brukar ta som en självklarhet, men som jag nu börjat se som vardagslyx. I morgon ska vi förresten till Mt Cook National Park så vi kommer att befinna oss i radioskugga ett par dagar...
-Sara